Förr så har en resa för mig inneburit bil till Arlanda och sedan vidare, bil till Stockholm, bil till Strängnäs, bil till Gimofors eller bil in till Sundsvall.
Det är liksom de punkterna jag har rört mig på i mitt liv.
Men nu, efter att jag börjat plugga där nere så har jag fått en helt annan uppfattning om vad det innebär att resa.
Jag menar inte att jag är världsvan eller nått sånt.
Jag kommer ihåg en gång när jag skulle praoa nere i Göteborg några dagar.
Jag skulle ta tåget själv för första gången.
Visserligen skulle jag bli mött i Stockholm, få i mig lunch och sedan guidad till rätt tåg.
Men ändock själv.
Detta va även första gången jag åt de där bilarna som är så förbannat sura.
Och första gången jag åt en Calzone.
Och första gången jag blev busvisslad åt.
på senare tid har jag kommit fram till att det förmodligen inte va mig gänget på 10 tjejer i den övre tonåren visslade på utan kanske mer min prao-mentor.
(jag va runt 13 (tåg själv är inte lika imponerade nu lägre va) eller kanske 14)
Men det vet man aldrig.
Hur som så va den resan fram och tillbaka kanske nått utav det tråkigaste jag har gjort.
Det tog FRUKTANSVÄRT lång tid att komma fram och ännu längre tid att komma tillbaka.
Det var inga förseningar eller någonting sådant, utan det va bara otroligt segt.
Efter första Mariestadsturen, där jag körde bil ner. Dryga 6 timmar.
så kändes det långt, men inte orimligt långt, det gick relativt fort, och då menar jag tiden och inte hastigheten på bilen.
Sedan har jag åkt tåg och bil ner och upp igen nångång.
och det har flutit på rätt bra.
Det kan ha att göra med att jag nu har en smart telefon och har nu större val i vad jag kan göra.
Men på den tiden hade jag ju cdspelare och en telefon med massor med spel så det borde inte vara det.
Det kan ha att göra med att jag har blivit vuxen och tycker att det är skönt att åka själv.
Jag vet inte vad det är, men jag gillar det.
Det är skönt att kunna resa utan att tycka att det är jobbigt eller tar långtid.
Det är skönt att resa så länge det inte sitter en seg gubbe på ens plats, eller när en kvinna har två hundar stannar mitt i gången så 10 pers står utanför när de visslar för att stänga dörrarna.
Det är skönt att resa norr om Uppsala för där har jag efter egen forskning kommit fram till att tågen mer sällan är sena.
Det kan också vara så att jag tack vara den dagliga pendlingen på 20 min en halvtimme till och från skolan med buss har förberett mig på något sånt här.
För min hjärna fungerar väldigt bra när jag sitter i transportmedel.
Utom i bil, för där är jag mer orolig för krock så då koncentrerar jag mig på att vara en relativt tyst baksäteschaufför.
Appropå min hjärna.
Häromdagen, närmare bestämt i Onsdags så fick jag ett meddelande från min flickvän.
"Hurru. gör mensas IQ-test" (klicka om du vill göra det, och se vem som "vinner")
varpå jag svarar
'Fick du överdrivet mycket och vill veta hur mycket bättre du är än mig?'
"Ne hela familjen har gjort och tävlar Och jag råkar leda *luriggubbe"
Nu tänker jag inte vara den elaka typen och hänga ut vad man flickvän fick.
Jag tänker inte heller visa mitt i skryt-syfte, utan mer i avguda-mig-syfte.
Detta betyder alltså att jag är smartare än 96% av Sveriges befolkning.
Eller smartare och smartare. jag har högre IQ enligt mensas test.
Men man får väl ändå säga att mensa borde kunna sina saker?
För jag tror inte IQ och smarthet alltid går hand i hand.
Jag har gjort liknande tester förut över internet, men inte utmärkt mig så speciellt mycket.
Och det kan beror på att jag efter en viss tid tröttnat och på måfå klickat i svaren.
men inte den här gången!
jag har inte fuskat heller om nån tror det.
I övrigt har det inte hänt så mycket.
En kvinna bad mig hjälpa henne med en tung väska så jag fick känna mig stark för förmodligen första gången i mitt liv.
jag fick en påse stenhårt bröd i skallen när det ramlande ner från hyllan ovanför tågsätet.
jag slängde en (3) matlåda som stått odiskad lite för länge.
jag har fått reda på att om jag går 66 steg så har jag gått 50 meter.
jag vet att läraren vi har nu inte har något rinnande vatten i sin veckobostad, och att hon har 43 minuter till bussen, 42 om det är bråttom.
jag vet också att jag har fått en släng av pappas, måste-vara-ute-i-jättegod-tid-för-att-hinna-med-färdmedlet-syndrom. vilket kanske är nått av det jobbigaste man kan ha när man reser på ställen nästan aldrig rest på förut.