baby humor och miniformat

Jaha. då vare dan efter doppare dan. som man inte brukar säga.
Trotts att julkänslan ligger på samma nivå som en sovande 3 månaders baby så fick även jag ett antal julklappar.

appropå 3 månader.
hade tänkt mig att skriva en utförlig berättelse om hur GMUn varit. för tro mig. det skulle kunna bli en berättelse.
men sedan tänkte jag om.
tänkte att jag bara skulle beskriva den näst sista veckan. den som så fint kallas för Aldrig ge upp.
och jag hade till och med börjat!
men sedan tänkte jag spela lite GTA san Andreas på datorn och då ville det liksom inte fungera för mig så jag blev tvungen att starta om datorn genom att hålla in on/off knappen.
å då försvann den ringa texten på drygt 400 ord.

å efter det så har jag liksom inte känt för att skriva.
nä okej, det är inte riktigt sant. jag har bara inte haft tiden.

så nu har jag slutligen låtit tankarna tankas klart och jag tänker nu berätta näst sista veckan i miniformat.
och samtidigt få det att låta 10 ggr värre än vad ni tror, för då är det ungefär sanningsenligt med hur jobbigt det egentligen var.
vill ni ha hela historien. timme för timme så får ni antingen muta mig med enorma summor eller en väldigt högt uppsatt position på något stort och välbetalt företag.
eller köpa min självbiografi när den kommer ut i bokhandeln.
och det kan ju dröja ett tag tror jag. (problem med avtalet)

hur som haver.

lite bakrundsfakta.
inför denna uppgift så skulle vi få riktiga gruppchefer. sånna som är utbildade till att leda sånna som oss. dvs grupper.
det fanns tre stycken.

Den rödhåriga killen som var/är en MilitärisktÖverintresseradPersson (MÖP. och ja. dom har fått en egen förkortning om sig själva)
han verkade vara lite av en mes. Han basade över Echo Alfa

sedan fanns det den korta brunneten. Olsson. hon var ungefär runt 150 cm.
och hon va då en riktigt jävla köttare. speciellt med tanke på att ryggsäcken var lika lång som henne.
Hon chefade över Golf Alfa

sedan har vi den tredje och sista. Hägglund. han som bestämde över mig och Foxtrot Alfa.
När jag såg han tänkte jag, "han verkar vara en hård jävel"
men jag tror han spelade lite hård, för på slutet så var det han som släppte dom värsta fisarna i tältet.
samt berättade dom roligaste historierna.
han har tydligen 2 systrar och en ska tydligen vara 93. Jasså?? tänkte alla i tältet när dom hörde det. jag hade ju redan fått höra det så jag hade ju redan tänkt, Jasså??
men när vi satt där i tältet så berättade han hur han hade behandlat hennes killar så tänkte jag inte så mycket Jasså?? längre.
han skulle tydligen ha valt att inte hälsa på en av dom (vet ej hur många hon haft men hon lät lite som en maskin. om man kan säga så.)
och skälet till att han inte gjorde det var för att, sa han rätt i ansiktet på killen. "du kommer inte vara kvar här så länge"
men nu kommer jag bort från ämnet.
han var föresten stenhård hela tiden fram till klockan 02 första dagen.

vi hade förresten lagt våran trosspakning. (typ resväskan) i en container.
och i samma container låg våran tält material.
vi hade även lagt våra ryggsäckar och kroppskydd och stridsväst i en bandvagn ( en bandvagn per grupp)

Dag 1!!

Klädd i underställ, tshirt, dom gråa knästrumporna, dom vita tjocksockarna och m90 (militärfärgade kläderna) och fickorna fullproppade med saker som vi, enligt packlistan på 2 A4 skulle ha med oss hela tiden. självklart använde jag absolut ingenting av det jag hade i fickorna.
utom möjligen en balaklava. som gemeneman mer känner till som en rånarluva. och förstås kepsen. men den hade jag ju vid just detta tillfälle på mitt huvud.
Klädd i detta så stod vi utanför kasunerna som är som stora jävla kassaskåp för vapen och ammo och dylikt.
Där stod vi och frös arslet av oss själva. för det blåste, vill jag minnas.
när vi efter ungefär en evighet hört klart på majorens prat och fått tag i ens eget vapen så gick (småsprang) vi med gruppchefen i täten. när vi kom fram till bussen sa han att vi skulle sätta och längst fram...
tönt tänkte jag men lydde som en hund.
sedan efter att vi åkte ett tag gjorde han en intervju likt skavlan. (han hade ett block i handen)
"VAD HETER DU?? :@!!" (överdriver, kom ihåg att det ska verka 10 ggr värre)
- " :| albin.....eeehhhheeeh cöster" För alla heter alltid efternamn i försvarsmakten.
förutom schelin. han fick smeknamnet bengt och kallades även bengt av befälen. vilket var oerhört kul.

sedan frågade Hägglund hur gamla vi va, vart vi kom i från och om vi rökte eller snusade.

Sedan fortsatte vi våran timmes långa bussresa ut mot oändligheten och den stora mörka skogen.
eller som den också kallas av FM (FörsvarsMakten) terränglådan.

när vi stannade så visade sig att vi var framme vid laxsjön.
enligt morfar ligger det relativt nära ljustorp. tror jag det var.

När vi urlastat bussen och lyssnat upp på kaptenen som sa någonting som jag inte kommer ihåg.
så fick vi leta rätt på våran trosspackning och ta på oss snödräkten.
snödräkten är som ett tunttunttunt regnställ. och egentligen bara bra till att skyla personen som bär det, det ska enligt FM vara vindavstötande (eller vad det heter) men den funktionen var bara måttlig.

när vi gjort det så hade Hägglund fått order om vart vårat tält skulle stå uppställt.
så då satte vi upp det där.
men först var vi ju tvungna att skotta bort dom dryga 2 dm snö som hade fallit bara någon dag innan vi skulle ge oss ut.

när allt va uppe och vi, som vanligtvis alltid är klara först även denna gång var klara först, tror jag.
så fick vi våra eldställningar. och eftersom jag inte hade något stridsparskamrat så fick jag vara med chefen. och vi hade det sämsta stället. var bakom en kulle som var en liten sten, ungefär 40 cm hög och 20 bred. och den låg så perfekt belägrad mitt i en sluttning som var ungefär 2 meter lång och med 45° lutning rätt ner mot självaste laxsjön!
höll på att halka ner 2 ggr..
Men tänkte jag, här blir det inget eldöverfall. för här finns det för många hus i närheten. FM kan inte ha lyckats få eldtillstånd så pass mycket inpå människors liv.
å tänk vad rätt jag hade!

vi fick sova hela natten, förutom dom timmarna som man skulle vara post av något slag.
och jag fick drömpasset!!
not.
skulle vara patrullerandepost mellan 2 och 3 för att sedan sitta eldvakt mellan 3 och 4.
för att sedan måste kliva upp 5 eller 6 för att packa ihop tältet..

men när jag gått min runda med Hägglund mellan 2 och 3 där vi mestadels pratade om livet. då jag första gången tänkte Jasså?? samt sa det högt men jag tror inte han fattade.
det var också då jag slutade vara "rädd" för han. det var förresten runt -20 när vi gick runt i förläggningen. om det inte var ännu kallare!

ungefär 5 i 3 så sa han åt mig att gå in i tältet för att lösa av eldvakten som redan satt där. medan han skulle ställa sig utanför Golfs tält för att stressa deras blivande poster lite extra.
När han efter en kvart! dök upp i tältet så sa han åt mig att jag skulle väcka alla.
"öööööhh  okej" sa jag. sedan försökte jag väcka dom andra.
och jag är typ värdelös på att väcka folk.
mest för jag hatar när nån väcker mig.
men men. efter ett tag så satt alla upp iallafall.
och då sa Hägglund att vi hade fått en ny order. vi var tvugna att packa ihop tältet och vara beredda att gå till ett ställe klockan 6.
så från det att han fått orden till det att vi skulle ha packat ihop tältet och vara redo att börja gå så var det ungeför 2 timmar och 50 minuter.

i FM är 2 timmar och 50 minuter HUUUUR mycket tid som helst.
enligt fänriken och löjtnant Hjälte så tar det en drillad grupp att sätta upp ett tält 15 minuter.
Hägglund sa att han kunde göra det på 7, om han fick dom rätta gubbarna..
det jag menar är att det tar inte 2 timmar och 50 minuter att packa ihop ett tält.
det tar kanske en halvtimme. och då stressar man inte.

jaja. vi blev med råge klara till klockan 6. och då började vi att gå.
och det var AAAAAs kallt. typ -20.
men att gå i -20 i underställ, tshirt, dom gråa knästrumporn och dom vita tjocksockarna, m90 och snödräkten är inte att rekomendera.
för det blir skiiiiiit varmt.
så allt eftersom vi gick så tog vi pauser för att anpassa klädseln.
egentligen vill man inte ta en paus i -20 för att anpassa klädseln. för man tappar känseln man precis fått i fingrarna när man ska knäppa upp byxbenen för att inte låren ska simma i svett.

När vi kanske stannar för den tredje kontrollen så rekommenderar Hägglund att vi tar av oss fältskjortan (det heter det när det bara är själva underställströjan)
och bara går i långkallingar, tshirt, dom gråa knästrumporna och dom vita tjocksockarna, m90 och snödräkten.
och när man har understället på sig så har man ju tshirten ovanpå. för att den andas inte lika bra som fältskjortan gör.

vilket i sin tur innebär att man måste ta av sig snödräkts jackan, m90 jackan, tshirten, fältskjortan.
för att slutligen ta på sig allt utom fältskjortan igen.
det är ytterst!! obehagligt att göra i -20.
det är ju egentligen ganska obehagligt att göra i alla temperaturer som är under +10.

men det är nog ännu obehagligare när svetten man svettas fram när man har på sig samtliga plagg sedan fryser till.


sträckan vi gick den dagen blev 1 mil. och vi hade 4 timmar på oss att gå.
och Golf som gick iväg en halvtimme innan oss, kom vi ikapp så dom var typ bara framme före oss i typ 5 minuter.
(vilket betyder att vi höll högre tempo, vilket i sin tur betyder att vi va lite bättre)

Väl framme så mötte vi våran "lärare" i överlevnad.
sedan hade han nån kompis med sig som vi aldrig mött förut och han presenterade sig aldrig så jag vet inte vad han hette, men han verkade kunna sin sak.


Å nu tänker jag ta en liten paus i skrivandet, för fortsätter jag på veckan så kommer ni inte orka läsa allt i ett sträck.
för sammanfattningen i miniformat verkar bli något större än jag tidigare hade räknat med.
och då är det första dygnet det händelsefattigaste.

hua..

Sitter i vanlig ordning och lyssnar på Mumford & sons.
Dom är förbannat bra.

Jag sitter och kollar på lite bilder och filmer som jag tagit senaste veckorna.
jag borde egentligen inte göra det, måste äta, duscha och skriva en önskelista.
hittills har jag kommit på 1 sak..
1 ny säng!

Jag borde egentligen packa färdigt också. tänkte ta en tidigare buss upp till kasern idag.
och det ska jag endast göra för att jag ska slippa stressa när jag kommer dit.
Ska ju nämligen packa till Aldrig ge upp veckan.
vi har fått en packlista som inte fick plats på 1 A4...
och samtlig materiel ska ner i ryggsäcken. (i FM (försvarsmakten) heter det materiel och inte material)
Jag är ganska duktig på att packa. när vi packar för en vanlig dag på skjutbanan så brukar min ryggsäck alltid bli aningen kortare än dom andras. och nej. jag glömmer ingenting. jag snarare lägger ner fler saker än dom andra :)

hur som haver. Vädret lämnar ju inget åt fantasin iallafall.
-13° och en halvmeter snö.
och alla handskar vi har är av den kalla sorten, förutom tumhandskarna. men har man dom på sig så är det svårt att skjuta motståndarna...
men å andra sidan är det lika svårt att skjuta när en fingrar har en rörelsekrets på 0,2 cm.

Aldrig ge upp är en ganska kontrollerad övning.
vi får inte packa vad vi vill vart vi vill.
det är till exempel FÖRBJUDET att ha med godis under denna vecka.
ni som följer mig på twitter borde ha märkt att jag ätit ganska mycket godis under GMUn.
hur ska jag klara mig nu tänkte jag.
svaret får ni efter övningen, eller efter hela GMUn. för vi muckar om 12 dagar!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

handen är lika stor som en vanlig hand.
och vi skulle på tid skjuta 3 mål med 2 skott.
sedan ladda för att skjuta ytterligare 2 på varje.
det där är på 1 av dom. #nöjd #avståndetvarbara30meter...

sköt PSG (prickskyttegevär) det var fränt.
sköt även kulspruta, men det var inte en lika stor grej.

Ett litet tips från coachen. se filmerna i dom små versionerna.
annars ser ni lika bra som en som ser dåligt utan glasögon. (?)

det är en hyfstad kraft i granatkastare, bara så ni vet så får man inte stå närmare än 5 meter.

 jag stod, uppskattningsvis, 4.9 meter ifrån. fuck yeah!

Kvinnor och deras makt

Morsning!
Vi var på skjutbanan hela dagen idag.
Gick halv bra.

När vi sedan skulle Hem så fick vi marscha.
Det är inte skönt nånstans när man går med ryggsäck och vapen och allt sånt.
När man sedan också ska göra det i ett par kängor vinter som inte är använda mer än ett par dar så är det på ren svenska extremt jävla oskönt.
Vi gick typ drygt en halv mil. Kanske mer kanske mindre.
Det tog iallafall 41 minuter.

Och när vi gick där längs den eländig och otroligt leriga vägen så börjar det ju att mörkna. Klockan var nån minut i 4 när vi var framme.

Vi gick i en formation som innebär att hälften går i ett led till höger Och det andra till vänster.
När det bara är några 100 meter kvar så dyker det upp en sportarena med fotbollsplan å grejer.
Som vid dom flesta sportarenorna så finns det förstås utövare.
Idag var 6 stycken tjejer ute och sprang.
Och jag måste säga det!
stridsvärdet höjdes nått kopiöst när dess 6 tjejer joggar igenom våran lilla formation!
Även fast man inte såg ansiktet på dom så blev reaktionen.
"Oj. Snygg tjejer"
Killarna som går längst fram vänder sig och fortsätter kolla efter dom.
Vi två i mitten börjar diskutera hur pass gott dom luktade.
Dom två där bak vet jag inte riktigt hur dom reagerade.
Men tror dom vart stumma av förvåning när vi mötte "snygga tjejer"

Dom sista 500 metrarna gick fort och lätt att gå.


Sensmoral: kvinnor kan.

knappa månaden kvar!

Det är knappa månaden kvar nu.

SKÖNT!

Kapten har också lugnat mina nerver angående närkampsexaminationen och hela GMUexaminationen.

Videon är från den hittills roligaste skjutövningen, enligt mig. 

den knästående ställningen fick beröm av den vresiga och måttlig missnöjda löjtnanten (den nyaste.)

(den kommer igång runt 45 sek... och ja jag vet, jag kollar in i kameran.)

Kommer förmodligen några fler bilder om ett tag, förhoppningsvis även filmer.
dock inte i as bra kvalité.
Men fortfarande bättre än den som jag filmade med en riktig "hd"kamera...

Är högerhand klantig så får vänsterhand lida

Det svåraste med att blogga är egentligen att komma på en början, en rubrik och att sätta stor bokstav efter punkt.

Allt där emellan går liksom av sig självt.

Detta konstaterar jag samtidigt som jag lyssnar på Hudsson eller närmare bestämt den Här

Den är typ AAAs bra som kaptenen hade sagt.

När vi ändå är inne på kapten så kan jag ju ta å berätta lite om vad som hänt i GMUn sen senaste gången jag skrev nått. (Blev en bra början denna gång)

Senast jag skrev så var det från telefonen och aningen fler stavfel än vad som är normalt, även för mig.

Och sedan senast jag skrev så har vi kastat skarpa handgranater. Det var AAAs fränt! (han säger så ibland också)

Fick dock tyvärr inte filma smällen...  Kapten sa att jag bara skulle göra fel om jag filmade.

Jahapp sa jag och tänkte, Då äre så.

För säger kapten något. Då är det så.

Vi har även skjutit lys. eftersom det börjar bli lite tjatigt så tänker jag inte citera kapten. Men nu vet ni ju vad jag tyckte att det var.

För er som inte är "extremt överintresserade av det militära" (kapten säger så)

så kan jag berätta att lys är som en fet ficklampa med dåliga batterier som man skickar upp i luften och bakom motståndaren. Man får inte säga fienden. För det är tydligen fel.

Man skickar den feta ficklampan bakom motståndaren för att dom ska synas.

Skickar man framför så blir man själv blindad av ljuset och motståndaren ser en själv klart och tydligt.

Under dagarna som vi kastade handgranat och sköt lys så var vi ute i fält.

Det var vi i 5 dagar och 4 nätter.

Dagen vi kom till fältplatsen bestod av resande av förläggning och handgranatskastande.

Soft kan man tänka.

Men då tänker man fel.

när klockan började närma sig 3 halv 4 typ så var vi klar med vårat tält och alla hade kastat.

då började vi göra lite små förberedelser så att det bara skulle vara att gå och lägga sig i tältet och sova när vi skulle få göra det.

Så nån fixade lampolja till lampan, nån gjorde nått annat, nån annan gjorde säkert ytterligare något annat, sedan jag. Jag skulle fixa iordning så att vi kunde tända brasan senare på kvällen smidigt och lätt.

Det blev inte lika smidigt och lätt som jag önskade.

Började med att jag tog ett par, 3 vedträn ur vadsäcken som vi hade med oss, plus ett lite mindre som jag tänkte skulle fungera skit bra som hammare.

Sedan tog jag fram kniven. satte den på ett av dom större vedträna. sedan tog jag det lilla och hamrade på hammaren. Det gick jätte bra. Gjorde flera stycken små pinnar till brasan.

När jag sedan bara hade 1 vedträ kvar så blev jag trött i ryggen av att sitta i dålig ställning på knäna.

Vi går ju runt å bär på den där jävla utrustningen hela tiden. Även när vi slår upp tälten och placerar ut latrinen och allt! den ända gången vi inte har utrustningen på oss är vid frukost, lunch och middag. och då är vi tvingade att ta av oss den.

iallafall så la jag mig ner på marken för att orka fortsätta hugga mig en massa småpinnar.

efter en liten stund i liggande position. typ 1 minut. så bestämmer sig min kniv för att på något vänster fara in i min vänstra hand. med spetsen först. 

Röck fort som fan av mig den tunna skidhandsken som försvaret kallar för arbetshandske vinter.

sedan gick jag sugandes på fingret och bärandes på kniven i min högra hand till Andersson och Lindström som båda var gruppchefer. dom gick runt och planerade för vart våra eldställningar skulle vara. och anledningen till att jag sög på fingret var att det blödde nått så kopiöst! aldrig varit med om nått liknande typ.

hur som haver.

när jag kommit fram till Lindström och Andersson så stoppade jag eller nån av dom ner kniven i min slida. (för er som tyckte det var roligt. *knivslida)

sedan tog jag fram mitt första förband som ALLTID ska ligga i höger benficka. Som tur är så har jag ALLTID mitt i höger benficka.

När jag fått fram det så tog Lindström å hjälpte mig att öppna det.

ingen av oss visste hur vi skulle använda det. för det var typ bara en stor fet vit lapp i den.

så vi tog den vita feta lappen, la den på mitt sår. Sedan så sa Andersson. "Vi måste stoppa blödningen"

för det blödde som sagt, jävligt mycket.

Eftersom vi inte hittade något sådant hjälpmedel i första hjälpen (kanske kommer i nästa version)

så tog Lindström fram sin 2 meter långa dauerbinda, en sån här. 

Sedan lindade Lindström (ordvits) den 2 meter långa dauerbindan runt min hand och handled.

efter ungefär 1,5 meter så sa jag. "nu räcker det nog"

För han drog åt som bara den! mina fingrar blev lila inom 10 sekunder och jag tappade känseln i handen på 25.

när dauerbindan sedan satt där den satt och jag hade 0% rörlighet i fångrarna och 5% i handleden så tar Lindström fram sin iPhone med krossad skärm och försöker ringa till kapten. Han svarar inte när han ringer..

Typiskt tänker jag.

Sedan ger han mig telefonen så att jag får försöka.

Kapten svarar på första.

- Aah det är Urban

-Hej det är Albin...... Cöster. (han vet förmodligen inte mitt förnamn)

-Hej Cöster, vad är det?

-Jo det har hänt en liten knivolycka.

-Jaaha? Vem är det som är skadad?

- Öhh.. Det är jag. Tänkte att sjuksyster kanske skulle kunna komma och kolla på det.

-Hon är redan påväg, du kan gå upp till vägen.

-Okej, bra. hej!

Sedan gick jag å Lindström upp till vägen som va kanske 100 - 150 meter bort.

Där stod hon å väntade.

Hon gjorde det hon ska göra på sår.

Och när jag står där och blir omplåstrad som bäst så säger hon.

"Det är ganska nära en led. du kan böja fingret va?"

Åh fan. tänker jag och börjar frenetiskt böja på fingret åt alla håll å kanter.

Hon tyckte det såg bra ut, men hon ville vara på den säkra sidan. Dvs fara in till vårdcentralen.

Men det är det inte bara att fara in.

Hon ringde och bokade en tid, klockan 7 fick jag komma dit.

Och då var väll klockan runt kvart över fyra.

Och ingen hade ätit middag än.

Så hon säger att jag ska äta middag först och sedan får vi se när vi far, för det var andra som skulle med också. sånt folk som har ont i ryggen och är befriade från att bära 2 tredjedelar av utrustningen och måste gå till sjukgymnasten för att få ryggen till knäckt.

Vi far till kasern (huset) direkt efter middagen och är framme där runt halv 6.

Jag väntar alltså på kasern i 1 timme innan vi far mot vårdcentralen. och som vanligt på vårdcentralar så får man ju även sitta och vänta där.

Men jag klagar inte, dom tappra krigarna som var kvar ute i fält fick sätta upp larmminor ute i "stora skogen" 

Det är väll ingen svårighet i att sätta upp larmminor tänker ni.

Nej det håller jag med om. 

Däremot att göra det efter middag en fredag i November när det är lika svart som en avstängd teve.

Det är inte lätt!

Eller, det är ju kanske inte själva upprättandet av larmminor som är svårt.

Det är svårare att se vart man sätter upp dom, för man ska rita en karta också så att alla vet vart dom är så ingen går in i dom när dom ska göra något.

För går en larmmina av mitt i natten eller på ljusa dagen så måste alla andra i lägret inte stridsställningar.

Och det mina damer och herrar är inget man vill göra när man ligger och gosar i sin sovsäck vinter.

(som för övrigt är asvarm, vaknade dyblöt första natten. sova bara i kallingar)

För när man ska inta stridsställningar så ska man bara ta på sig kängorna, Hörselkåporna, glasögon nollsex och ta med sig vapnet och kroppskyddet och sedan kubba rätt ut till stridsställningen som är där man la sin ryggsäck.

Man och också lagt hjälmen och stridsvästen där.

sedan ligger man där och väntar på att motståndaren ska börja skjuta eller att någon ser en motståndare som man kan börja skjuta på.

och där kan man ligga länge.

Det vill man dock inte göra när man ligger i kallingar och kroppskydd och kängor utan strumpor.

för då blir det kallt.

Det blir det ju visserligen ändå..

Men mer eller mindre!

Det var en liten avstickare.

sånt gillar försvarsmakten.

När jag sedan får komma in i rummet där nästa sjuksyster tar emot så frågor hon först.

- Är det djupt?

-Ja det tycker jag. svarar jag.

inge mer om det.

hon tar av plåstret som fältsyster satt dit.

Hon konstaterar att det är så pass bra att jag får tvätta händerna i rinnande vatten och flytande tvål.

Det sved.

Sedan tar hon den turkosa plastpincetten och tar en bomullstuss som besprutar med sprit.

sedan duttar hon STENHÅRT på mitt sår.

Det gjorde Aaas ont.

efter typ 3 duttar så kommer doktorn och ställer sig på tröskeln.

han frågar.

- Är det djupt.

- Nej inte alls. svarar sjuksyster.

Höh. tänker jag, det är det visst.

Sedan säger han.

- okej, ingen antibiotika.

sedan går han.

Snacka om omtänksam doktor! not.

Sedan duttar hon typ 5 gånger till. 

då säger jag. 

nä du. nu måste jag få vatten och få lägga mig ner, annars svimmar jag.

nä okej, jag sa inte så.

Men det jag sa hade samma innebörd.

sagt och gjort.

sedan hädde hon på ett plåster eller en kompress. vet inte riktigt.

vi kan kalla det för ett stort vitt plåster.

efter det så for vi tillbaka till kasern.

Där fick jag lite piller och en oboypulver påse.

Jag tog två piller och en kopp oboy sedan gick jag till logementet för att dricka den allt för varma oboyen.

Sedan vid 8 eller en kvart senare så for vi som farit in tillbaka ut i fält.

Direkt när jag kom dit så tog jag mitt liggunderlag, min termos och min sovsäck och gick in i tältet.

Där satt Sehlstedt och Vadell och bönade och bad om att jag skulle göra upp eld.

Sagt och gjort.

Jag kände faktiskt ingen agg mot dom små pinnarna som jag brände upp!

Sedan satt jag bara å väntade på att eldpostlistan skulle bli klar.

sedan sov jag.

Det var dag 1.

Vill ni veta resterande dagar så får ni köpa mitt premiumpaket för 99 kr i månaden.

eller typ be om det.

Kan dock berätta att jag fick ha 2 tumhandskar på mig på vänster handen. för att den inte skulle bli kall.

Och det är ganska så jätte svårt att göra saker och ting med en tumhandske.

troligen inte lika svårt som om jag hade haft två.

men ändock svårt!

och att ta av den var inte å tänka på!

För det tog 3 minuter att ta på dom och runt ungefär 7 att ta av dom. och det var ändå inte smärtfritt.

nu 10 dagar senare så har jag fortfarande relativt ont i fingret och en liten begränsning vad gäller rörlighet. och om jag kommer åt minsta lilla med typ en fjäder så gör det ont nått så fruktansvärt!!

annars är det bra, fick en sårskorpa på såret igår :)

Den tänker jag faktiskt inte peta bort.

för sånt är dumt och äckligt.

sedan ser redan denna sårskorpa riktigt hardcore ut.

Satt förresten och räknade mina ärr på vänster handen. Dom är betydligt fler än dom (det) på höger.

Just det, höll på att glömma!

fick ett blåöga.

fick ett vapen rätt upp stax ovanför ögat. det gjorde ont. och det rann blod, men jag lät det rinna för jag kände mig cool. 

Kan också meddela att jag enligt Land från Lund gått in i väggen 2 gånger än så länge.

Bådar inte gått inför slut övningen..

1 cm brett, 1 cm djupt.
(den turkosa helvettespincetten ligger där..)

Så sliten var jag när jag kom in när jag skadat mig

Här är dag 5

Man skulle kunna tro, med tanke på bilderna att detta är ett sätt att ragga. Men det är det inte.

Lys är Aaaas fränt

Avhopp, skador och annat Tjaffs

Jahopp. Då va ytterligare en vecka över för eran del.
Dvs ni som inte jobbar helg, som jag..
Och vilken vecka det har varit.
Måndagen började visserligen som måndagar borde börja. Soft, långsamt och utan kvällstjänst.

Tisdagen sen blev ju lite av ett helvete
Men innan jag fortsätter så ska jag säga att denna vecka så har jag varit gruppchef.
Fan vad roligt det har varit!
Har fått chefa över min grupp. Sagt åt dom vad dom ska göra för något och så.
Fast visserligen så brukar jag vara ganska duktig på att göra så även när jag inte är chef. Men ändå. Nu har jag liksom min lagliga rätt att göra det.
Tror också att jag har gjort ett riktigt bra jobb. Trotts en del bakslag..
Bara hoppas kapten har sett mina egenskaper. Så han kan skriva i nått papper som jag kommer få när det är slut att jag är bra som chef!

Kan inflika i min egen blogg om att ingen i Foxdrot fick flytta.
Vi splittrade Hotel för att det skulle bli bättre i längden.
Så en uppdatering på person beskrivning är ju att föredra.

Sehlstedt. Aka samma. Svart hår, alltid fixat. Super snabb på morgonen och alltid nästan överdrivet glad.

Vi är alltså nu 8 personer i varje grupp.

Men tillbaka till tisdagen.
Dn började som vilken dag som helst.
Med larmet som plingade till vid 05.30
Eller. Plingade är fel ordval.
Andersson som är ansvarig för att ställa klockan är lite av ett hårdrocksfan. Så att säga att telefonen plingade till när den i själva verkar slog igång ett elgitarrsriff av maiden eller liknande är nog lite fel sagt.

Sedan städade vi. Åt frukost och gjorde allt enligt morgonrutinen.
Sen hämtades vapnen ut ur kasunen och sedan insittning i bandvagnen som Vi fältlastat dagen innan. (måndag för er som inte är uppmärksamma)


Vi for ut till ett ställe som jag tror hette skärsviken, vi packade upp tälten och gjorde i ordning en förläggning.
Gissa vilken grupp som fick beröm för bästa uppsättning av tält!
Allt som krävs är en bra gruppchef.
efter vi gjort det så va det 40 min lunch.
Sedan examinering i enskild soldat i strid. De har vi gått igenom 1 gång.
1 gång. Det är typ 3 gånger för få.
Speciellt när man också ska försöka hålla lugnet för att en hemvärnare skjuter på en.
Men jag blev godkänd iallafall.
Men det endast för att jag hade löjtnant Nilsson som examinatör. Eller vad er kan tänkas heta.
Efter det så kommer jag inte ihåg vad vi gjorde.
Jo det gör jag visst!
Och jag skriver inte sp för att dryga ut texten utan för stt jag inte orkar radera.

Vi tränade iallafall på TOS. Det står för nånting som har med sjukvård att göra. Vi ska placera en torneqe på höger armen under 30 sekunder. Samt höger ben på våran stridspartner också under 30 sekunder. Och den där tornequen. Eller hur det stavas. Får inte sitta löst.
Får fänriken ner ett finge mellan den och benet/armen så är man underkänd.
När vi står och väntar på att fänriken ska säga åt oss vad vi ska göra så säger min stridsparskamrat Göransson.
"Jag funderar allvarligt på att sluta"
Jahapp tänker jag och blir ganska mycket mindre munter.
Hon har haft problem med rygg högt och axlat och så. Men på nått sätt så är det alltid oförberett och oväntat.
Men Inge mer om det och vi fortsatte som vanligt.

När vi var klar med TOSen så finslipade vi på våra tält. Och då märker vi att Runebjörk beter sig lite märkligt.
Efter ytterligare två timmar när vi ska Tända brasan i tälten så har alla gått in i tänkte utom Runebjörk Jag och Göransson.
Då säger han. "Jag känner mig yr. Och förvirrad"
Jahapp tänker jag.
Som gruppchef kommenderar jag Göransson att stanna kvar med Rune för det kanske blir bättre snart.
Jag går in tältet och koller på när löjtnanten Nilsson ska lära oss hur man gör eld i kaminen..
när det är klart. Vi kryper ut och Rune inte mår bättre. Snarare tvärtom.
Så säger Göransson att han ska få någons värmejacka.
Själv skickar jag Andersson att springa efter fänriken som är sjuksköterska i det civila.
För att korta ner historien så berättar jag att det slutar med att Rune fick åka in till kasernen och sova.

Under natten så ska det vara 1 endast i varje tält och 1 vakpost (2 personer) som går runt å ser till så att Ingen kommer och anfaller eller snor något.
Det är gruppchefens jobb stt sr till sp att det schemat flyter på och att det finns gubbar till alla tider och så.
Jag fick reda på att det var gruppchefens uppgift att fixa det. 1 timme innan vi skulle typ sova.
Under den timmen så skulle vi fixa det sista och under den timmen blev Rune dålig.
Att fixa eldposter och vaktpatruller tar mycket längre tid än man kan tro speciellt när man inte är förberedd och måste se till så att minst 1 får trippel pass.. Och se till så att allt flyter på under hela natten utan att någons eldvaktspass krockar med sitt patrullpass.
Misslyckades lite där vid ett byte men det löstes ganska lätt även fast klockan var 01.55

Aja.

På Onsdagsmorgonen så kom rune tillbaka. Fortfarande lite konstig. Inte riktigt fullt återställd.
Lite frånvarande liksom.
Blicken kunde fastna i 10 minuter och mer.
Man märkte att nätt inte stämde.
Och innan lunch så meddelade kapten till hela plutonen att Göransson valt att lämna GMUn.
Jahapp tänkte jag. Och blev ännu mindre munter.
Resten av dagen så examinerades vi i TOS. Bara jag och 3 - 4 till som klarade båda. Sakerna.
Dock han inte alla pröva båda.
Men ändå. Omexaninering imorgon lördag och jag behöver inte känns pressen över att klara. Ursäkta. Skiten.

För att göra en snabbare summering.
(jag måste sova)

Under tält natten så blev Land från Lund dunder förkyld.
Och under TOSen så lyckades Andersson på nått sätt klämma en nerv i höger armen så nu får han inte lyfta något med den på hela helgen.
Schelin har också vari förkyld. Men han håller på att bli frisk nu.
Rune har åkt hem över helgen för återhämtning. Får se om an kommer tillbaka. Min känsla säger stt han ute är det.
Och kväll så har vadell också börjat bli förkyld..

Så just nu så är Foxdrot som brukade vara gruppen som hade 1 fler gubbe än alla andra. Bara 2 friska och krya. Peppar peppar.
Det är jag och Sehlstedt.
Schelin kan man nästan räkna som frisk. Han är iaf 80 % frisk.
Land är 55 % frisk. Det blir bättre oc bättre för han.
Vadell vet jag inte riktigt eftersom det Nyss brytit ut.
Andersson får inte använda högerarmen. Så där förlorar vi våran muskelatyrla. Vilket betyder 40 % kapacitet för hand del.
Så totalt är bi typ 4,6 gubbar i gruppen.
Å det suger.

Nått som förhoppningsvis inte suge är stt inorgon så finns möjligheten tills tt vi kommer få spela innebandy!
Fan va roligt det kommer va!!
Var längesedan jag såg fram emot innebandy sp pass mycket.

Men nu måste jag sova. Börjar bli för många röda prickar under texten på telefonen.

Precis. Jag har skrivit allt på telefon
Och ja. Det är lika jobbigt som ni tror

Jahopp tänker jag. Och Godnatt!

Veckorapport. vecka nr 3

Ja då var helgen så gott som slut och vilan snart obefintlig igen.
fy sjutton.

När jag gick i 9:an så var jag sjukt trött.
Gick upp lämplig tid för att hinna med bussen som gick 07:50. kom hem 16:00 varje dag utom fredag då jag kom hem 14:30.
Dom fyra dagarna jag inte slutade tidigt så gjorde jag följande när jag kom hem.
gick på toa.
gick in på rummet.
slog på teven.
gick till köket.
gjorde typ 4 mackor.
gick tillbaka till rummet.
åt mackorna och såg på teve.
kollade datorn.
åt middag.
kollade datorn.
pluggade kanske.
kollade teven.
sov.

Under hela den processen så var jag så grymt trött varje dag.
och jag tyckte mor å far överdrev hela tiden med att deras jobb var så jobbigt och att dom var så trötta när dom kom hem å så.
Jag sa att dom inte alls hade det jobbigt, dom sitter ju bara vid en dator hela dan. hur jobbigt kan det vara liksom?

sedan dom tre åren i gymnasiet så började jag förstå att man blir trött av att sitta vid en dator hela dagarna.
men fortfarande så är det inte lika tröttsamt som att gå i nian.

Vart vill du komma med det här då Albin?
jo. Att gå GMU är typ 200 gånger jobbigare än att gå i nian.
Vi går upp halv 6 vaknar nångång runt kvart i 8 då ett befäl står i korridoren och skriker
"GOMORGON REKRYTER"
och vaknar man inte då så vaknar man när alla andra rekryter svara ännu högre.
Har man otur så svarar befälet med att upprepa följande sak för att vi skrek för lågt.

Efter det så håller man igång hela tiden med kroppen och hjärnan. sjuuukt jobbigt.
Det är inte bara tröttsamt. Utan det är stressigt också.

Veckan som var så fick vi lite skäll, eller vad man ska kalla det. för att vi är så sega med allting.
typ att vi inte kan komma i tid. Tydligen ska 10 minuter räcka för att ta sig från punkt A till B för att byta om till all utrustning, se till så att få med all utrustning. sedan  ta sig till punkt C för att plocka upp lite mer utrustning och slutligen vara på plats vid punkt D uppställda och klara.
Det tar ungefär 12-15 minuter.
vi ska göra det på 10 ibland på 7.
Och eftersom vi kommit försent ett antal gånger så har vi måsta anhålla om mer tid. ibland hinner inte vissa ändå.
då har ett befäl bestämt att vi inte kommer få mer tidstilläg. för tydligen slösar vi bort den.
Så i onsdags eller när det var så hade tydligen vi slöat bort 2 timmar (inte vårat fel) så då fick vi 25 minuter på oss att äta middag.
och middagen var inte ens framtagen.
som tur va så var det den äckligaste maten som vi fått än så länge. så man slapp sitta å njuta av den.
Det var också den varmaste maten vi fått. som otur var så kunde man alltså inte slänga i sig maten.
Men vi hann!
typ

Annars i veckan så kommer jag inte direkt ihåg vad som hänt.
Vi har fått en vapenrem så vi slipper gå runt och bära på vapnet hela tiden.
men vi får inte bära det bekvämt. Dvs vi får inte ha det på ryggen, inte bära det som en jägare.
Vi har skjutit lösa skott, kastat övningshandgranater, om ni såg en sådan på stan så skulle ni miss ta det för vilken blå rund sten med hål som helst. Den är alltså inte laddad.
 Vi har skjutit skarpt för andra gången, vi skulle skjuta 5 skott på 5 sekunder och ha en träffbild som är mindre än ett A4.
Vi fick 3 försök på oss. Jag klarade det alla 3 gånger. sista gången sköt jag 3 skott som i en liten triangel med en spridning på 2 cm, dom andra två skotter var 1 cm bredvid varann men 5 cm från dom andra 3.
För er som inte fattar, Det är ganska bra.
Det är till och med så pass bra att man får beröm av Fänrik Jonsson.
Även om det än så länge bara är 10 meter vi skjuter ifrån så är det roligt när man träffar bra.
Dock så siktar jag i mitten av måltavlan och träffar neråt höger.
nästa gång vi skjuter så ska vi skjuta in vapnena och fixa iordning siktena. så vi träfafr där vi siktar.
Det ska vi göra från 30 meter, i liggande position. Det blir då första gången vi skjuter i liggande.
ska dra mig till minnes av Mr Eriksson lärde mig. Fick förresten också beröm över att jag hade en bra skjutställning. Det fick jag av den tarvlige men ack så snälla Löjtnant Nilsson.
Har jag förresten nämnt att han pendlar mellan här och hem. Det är som han säger, "9 mil och 18 fartkamror"


I Staden Härnösand så regnar det varje dag.
Helt ärligt, det har regnat mer eller mindre varje dag vi har varit här.
Nä okej. Det har varit regnfritt 3 dagar. kanske. den första dagen vi var här så sken solen och alla var glada.
Första gången på skjutbanan så var det också sol och alla var förväntansfulla.
andra gången på skjutbanan så var det också sol och alla var trötta och lite smått griniga.

Regn är inte så kul.
en annan sak som inte är så kul är att det är ytterligare 1 som gett vika och hoppat av.
Det ända som inte är roligt med det är att.
Innan jag fortsätter så tänker jag säga vad alla grupperna heter istället för att säga grupp 1 å så vidare hela tiden.

Grupp 1 heter Echo Alfa
Min grupp heter Foxdrot Alfa
grupp 3 heter Golf Alfa
grupp 4 heter Hotel Alfa.

återupptar där jag var.
Det ända som inte är roligt med det är att Hotel nu bara är 5 stycken.
Det betyder att Echo är 6 vi är 7 och Golf är 6.
Det i sin ordning tyder på att en av oss möjligtvis kanske måste byta grupp.
Vilket suger ganska hårt.
Det suger mest för att min grupp är typ bäst på allt vi har gjort än så länge.
vi har varit bäst på kommunikation, bäst på att slå upp tält (typ)
Bäst på att packa bandvagnen (delvis min förtjänst.)
vi är säkert ruskigt bra på en massa andra saker också. men jag vill inte skryta så jag säger inget mer.
Men det finns ju en möjlighet att det inte kommer att hända, dels för att vi är så fruktansvärt bra.
Men det är föga troligt, Hotel är nämligen typ sämst på allt.

så nu sitter jag och ska snart duscha tror jag sedan middag sedan äta upp det sista godiset, sedan kanske ta klubban som ligger på Anderssons säng som han glömt över helgen.
sedan göra iordnign all matriel som jag putsat på i helgen och till sista eller kanske nästsist läsa det som ska läsas till imorgon och till resten av veckan.
samt så sitter jag och små hoppas på att Kapten väljer rätt gubbe som får flytta till Hotel.
tror att alla i logementet sitter och små hoppas på samma kille. men ingen vågar säga något.
lite små kul tycker jag.
speciellt när killen ifråga gör någonting som han inte borde göra. Man kollar på en annan i logementet. dom kollar tillbaka och man kan med endast blickan avgöra att dom tycker samma sak.
"vad sjutton håller han på med"

Over and Out

Hujedamig!

Har nu gjort 15% av GMUn säger dom.
fyfan vilket slit.
Första dagen började med att jag hade tagit fel pass...
Han som jag skulle anmäla mig hos. Major Sandberg. Han frågade mig "Är det du eller lillebror?"
Först då förstod jag att jag hade tagit fel pass.. aningen jobbigt..  men jag fick komma in ändå.
Efter det så fick vi lämna våra väskor på rummen sedan skulle vi gå till ett förråd och hämta ut all våran utrustning.
mellan förrådet och min säng så är det 25m, en ganska lång trappa, 15 m, sväng vänster, 200-300 m, en kort trappa. framme.
mellan där gick jag 4 gånger. första gången så gick jag tomhänt till förrådet, när jag gick tillbaka så var det med en stor svart sopsäck som vägde ungefär lika mycket som jag. tredje gången jag gick de sträckan så var det också tomhänt, och fjärde och sista gången så var den en stor svart sopsäck till som bara var full till en tredje del och 2 ryggsäckar som också hade lite saker i sig. Men dom vägde väll totalt bara 15 kg så det gick ju ganska lätt. jag menar. det blev ju 3, om inte 4 gånger så lättare.
När vi hade ställt in dom säckarna (både sop och rygg) så var det en ganska lång väntan på att nått skulle hända.
Å tillsist så sa dom att vi skulle ställa upp oss i korridoren med den stora överfulla sopsäcken.
sagt å gjort.
sedan sa dom, ni har 15 (kan ha varit 10) minuter på er att packa upp den lägga allt på golvet och se till så att ni vet vilka grejor som är era.
så stressad som jag var då har jag inte varit på år och dar.
När vi efter 20 min blivit klara med uppackandet så sa skulle vi check av vad vi hade fått och inte fått.
vi började med dom där klassiska gröna kläderna som alla militärer har + 5 par stålgrå sockar + 3 par vita typ tjocksockar, + 5 par kallingar, + 1 par kängor.

När alla hade hittat dom sakerna. (man fick ca 15 sekunder på sig att hitta respektive persedel (saker heter så på militär språk) i den där jävla röran man precis hade lagt allting i för att sedan lägga tillbaka det i sopsäcken)
Då skulle vi på 5 minuter, byta till dom kläderna för att se om dom passade, inte nödvändigtvis kallingarna.
men 5 minuter...  det tar 5 minuter för mig att ta på mig ett par kallingar. i runda slängar.
men nu skulle vi ta på byxor, 2 par strumpor, jackan, knyta skorna.
och just det. vi skulle pröva t-shirtsen också. dom fick vi 4 st.
sedan skulle vi, under dom 5 minutrarna hinna byta tillbaka till våra kläder vi hade innan.

Där blev jag ännu mer stressad än vad jag redan var. och när man är stressad så gör kroppen lite som den vill. Kunde aldrig tro att klä av sig, klä på sig, klä av sig för att sedan klä på sig igen på 5 minuter kunde gå så fel. Hade någon filmat så hade kanal 5 haft en ny tvserie. Ni vet, en sån där dålig som bara en massa medelålders tanter (om sådana finns) kollar på. Exempelvis Färjan Håkans 3 program.

Iallafall. När alla blivit klara med det så gick dom som skulle byta sakerna, typ fått för små eller förstora, och bytte sina grejer.
Jag behövde inte byta nått.

Efter en timme eller 2 så var vi klara med ur packningen, avcheckningen och i packningen.
då blev det middag på. Café 9:an!  det kan också heta kaffe 9:an men det tror jag inte.
Där är maten gudomlig!
Det är som att äta oxfilé varje måltid!
och deras lassange!  ojojoj..   är ni i Härnösand nån dag så gå dit å ät!
på fredagar så har dom efterrätt!

Efter middagen så kommer jag inte ihåg vad vi gjorde, vi kan ha haft nån teorilektion eller liknande, där dom olika befälen fått presenterat sig.

vi har.
Kapten Fröberg, stenhård, snäll och stenhård. Med en frisyr hämtad från snobben.
förutom frippan så har han allt som en filmsoldat har.

Löjtnant Nilsson. medelålders, dålig på att förklara, förklarar gärna samma sak 5 gånger på 7 olika sätt.
dålig på engelska men gillar att säga Train as you fight.

Löjtnant Öhgren alt Örngren, första mest troligt. Det ända befäl vi har som är tjej, sträng men snäll, tror det kan bero på att hon har ett barn, eller för att hon vill ha ett barn. teorin är en hypotes.

Sergeant nånting. han är syokonsulent. vet inte så mycket om han.

1:e Sergeant Posse. Hårdare än Kapten. noga med visitationen på både oss och logement och diverse städområden. Att le ingår inte i hans arbetsuppgift och det märker man.

Fänrik Nyquist. Har haft han 1 gång, det är han som kommer lära oss att överleva ute i naturen. Har som sagt bara haft han 1 gång å det ända jag kan säga är att han verkar kunna sin sak.

Fänrik Jonsson. Behöver inte säga så mycket mer än det. Man hör nästan på namnet att han, som han själv presenterade sig första dagen. "Den elaka jäveln"
Han är våran kondition och styrke coach. Har ett temprament som en bergsget. gör man fel så hör alla i Härnösand det. gillar att säga. "överjävligt, på ren svenska, dä, va"

Alla har humor förutom 1:e sergeanten och majorerna som vi knappt ser skymten av.

Major Sandberg. är halt har funderingar på om det är en krigsskada, men han verkar inte vara typen som skulle ta en kula.

Major Person. Han som styr i huset, Kapten har visat honom en tydlig respekt. så han har nog gjort något bra. om det har varit taktiskt eller med vapen vet jag inte. Men även han verkar inte vara typen som skulle fara iväg å panga iväg 7 62 eller 5 56.  (olika ammos namn)

Tänker inte beskriva alla dagar som varit. har ju varit typ en sisådär 10 11 stycken. och tänk vad ni skulle ledsna på att läsa.
Sedan kommer jag knappt ihåg nått.
Kommer håg att vi har tränat på att vända vänster om, höger om, helt om, givakt, honör, hur man gör när man ska anmäla sig, hur man ska göra när man laddar AK 5 ceasar, hur man gör magasins byte, hur man gör vi eldavbrott, hur man gör när man ska göra patron ur osv osv osv.

Vi har ävet skjutit skarpt 1 gång, var väll inte det roligaste jag gjort, men det var ju inte jätte tråkigt heller.
Maten var god.

Ni som följer mig på Twitter vet ju en del av detta, ni som inte gör det vet ju det nu.
ni kan ju annars gå in å följa mig, lite smakprov finns längst upp tillvänster på denna sida.

kan ta några snabba korta saker som också har hänt där jag personligen har blivit lite av vad man kan kalla för en syndabock.

vi hade haft kvällstjänst hela veckan. dvs jobbat till 21.30. Så på fredagen så slutade vi efter middagen.
då for några in till ICA maxi för att handla lite smått å gott.
dom flesta köpte nån form av godis och onyttighet, så även jag.
nu tog jag inte kvittot men allt som allt så kostade 1 33 cl loka, 2 trippelpacket zoo och godis 109 kronor.
uppskattar att godiset vägde runt halvkilot.
visst det var kanske liite överdrivet. men energi är bra och godis är gott.
hursomhaver.
Efter en vanlig morgon visitation så stod alla 25 uppradade i korridoren. och Kapten har befälet.
Han säger då. "Ja jag har ju märkt att ni är ett gäng godisråttor allihopa. Men tar det lite lugnt med sockret va. Det kan bli jävligt jobbigt om ni blir beroende och inte får nått sockerfall när vi är ute i fält.
visst, jag förstår att det är gott. Men ett halvkilo godis och 6 zoo askar. Cöster. är lite överdrivet."

En annan morgon visitation så klagade han på att mitt hår spretade åt alla håll. när han sedan visiterade kille bredvid mig som har snaggat sig så sa han. Cöster, du borde kanske kolla på schelin.

samma dag så sa första sergeanten att jag såg ut som en jon.
för er som inte vet vad det betyder så betyder det en hemlös.
Han sa också "Det finns en rakapparat på befälsrummet Cöster. Just saying."

En annan dag så hade vi lektion med Kaptenen och vi kom in på det där med hår tack vare att en tjej har lite problem med att sätta upp sitt i toffs. Hon sa något om att få låna hårnät.
Kapten sa då. "Ja det är ju en skit bra grej för tjejer. Men det brukar inte vara lika populärt bland killar, eller hur. Cöster."

Så nu har jag klippt mig.


För er som vill veta så kan jag dra en snabb sumering av mitt/min logemente/grupp.

Runebjörk aka Rune. 19, gått natur på skvadern. är därför också troligtvis den smarte av oss.

Andersson. aka Andersson. 19, gått nått annat. biffen.

Schelin. aka Schelin. 21, stark och bra på det mesta, tror jag.

Land från Lund. aka Land eller Lund. 30, omogen, våran matrialare.

Vadell. aka Vadell. runt 19, jobbig.

Göransson. aka Kim eller Göransson. 22, den som varit mest ute i naturen, jägarexamen.

Jag.

Folk å folk

Det är skillnad på folk å folk sägs det. Det håller jag med om.
Var och kollade på systerns fotbollsmatch idag. Dom är väldigt dåliga. typ lika dåliga som det var dåligt med folk på finnkampen.
Hur som helst så satt jag där, kollade och var allmänt kritisk. Då kommer Harry nilsson och hans sällskap och sätter sig på en bänk bakom. och dom pratar på som ett sällskap brukar kunna göra.
Dom pratade delvis om matchen och delvis om annat.
När Kovland vid ett tillfälle lå under med 1-3 så hoppades Harry att Timrå skulle göra som Giffarna allt för ofta gör. Tappa ledningen med en kvart kvar. Så blev det inte. snarare tvärtom.
Men innan matchen var slut så kom det ytterligare en bekant till Harry som ville prata.
Han hade bytt taket på huset och tyckte att det var märkligt hur folk kunde fråga så förbannat mycket över varför ha bytte taket. regnade det in eller liknande frågade dom. Han sa att det kostade cirka
220 000 kr att byta tak. å han sa det att om han hade köpt en volvo för 220 000 så hade inte folk frågat varför han hade bytt bil.
Sedan hade han en hund med sig, en sån där snygg hund. hade jag varit en hund så hade jag varit kär i en sån där som han har. En i Harrys sällskap tyckte att hunden var tjock. Han skyllde på att åt för mycket älgkött och att han gick hemma med hans fru hela dagarna. han sa det att om han också gick hemma hela dagarna så hade han också blivit tjock. Hunden började desutom att skälla om husse stod still för länge. Detta var tydligen också frugans fel då hon aldrig stod stilla.

Ja vad är det nu för skillnad på folk å folk då. jo det ska jag tala om!
det första folket i folk å folk är dom som är värda att lyssna på. det andra folket kan man lika gärna lägga i en kompost.
Dom som oftast hör till det första folket är gammla människor, medelålders män som är extremt insyltade på nånting som dom tycker är intressant, människor som löser korsord Men inte människor som maniskt löser korsord varje dag, snygga tjejer och vissa barn.
Barnen tycker jag är den folksort som förvånar mig mest över att ha kvalat in på denna exotiska och nästan vetenskapligt bevisade lista.
Dels för att barn säger sånt som man vanligtvis inte går runt och funderar på. eller för att just precis därför att det är det som dom gör. säger saker som man själv inte vågar göra annat än att tänka på.
lite synd att nån gammal tråkig typ kom på det här med uppfostran. Den förstör barnen utan att dom själva märker av det. eller det är kanske därför som dom grinar så mycket när dom är super små. Dom känner kanske liksom av i luften att uppfostrans snara försöker få grepp runt deras tunga.

Barnen som är med i Skavlan är några av dom som är värda att lyssna på. Speciellt han som planerar att han kommer bli kär i siri. Synd bara att chansen är minimal

 

 



Tvpris, Lillyhammer och Körn'

Tv-galan Kristallen avverkades igår.
suck säger jag bara..
väldigt dåligt tycker jag. Det ända som var hyfsat bra var när dom tre programledarna för sport gjorde sina röstsamlar videos. Hoppades på att alla andra skulle bli så också! men icke. istället så ser man deras föräldrar sitta och mala på om hur stolta dom är över sina barn och att var och en förtjänar priset mer än någon annan för att den/det/hon/han har kämpat så mycket osv osv.
Den ända av de som jag tycker blev godkänd var hon som hade sitt barn som pratkvarn. dels för att hennes barn var snyggt och för att hon hade på nått sätt fått sin mors förmåga att prata i tv. SVT borde anställa henne.
Den andra grejen som var bra var när Björn Gustafsson gick upp på scenen och var besviken. Men det blev bara bra för att det bröt mönstret totalt i galan.
nu gjorde ju visserligen KISS-camen också det. Gillar att barfotaErnst fick jackpott!

Däremot så tycker jag att filip och fredrik inte borde få fler priser. de delade ju ut ett till en av dom som har varit med i deras program. och jag förstod aldrig varför hon skulle upp på scenen i första taget och sedan när de fick det tredje priset. varför i hela friden skulle hennes fru också upp?! märkligt.
Och tycker jag att programledarna i framtiden inte borde kunna få priser, kanske ett litet diplom på slutet för ett bra utfört arbete

Och när vi är lite smått inne på det där med priser.
Det måste ju finnas nått bättre pris än en avskalad pyramid som inte ser ut att rymmas i bokhyllan.
När jag var liten och hade varit med i någon form av cup eller liknande, och skulle få medalj för att man varit med. då var det en bild i medaljen på den sport (oftast var det sport) som man hade utövat.
Varför gör dom inget liknande med kristallen!!
En tjockteve där texten för det man vunnit står ingraverad i skärmen. det behöver ju inte heller vara någon 42"are heller, det räcker ju med en som är typ 10" och den kan ju få fortsätta vara grön om den vill.

Man kan också konstatera att SVT har alla bra program förutom karatefylla som borde vunnit 1 pris!
En annan serie som borde fått pris är Äkta människor. har ni inte sett den, köp den, hyr den, betala tv licensen och kolla på SVTplay. om den finns kvar där.
Ytterligare en annan serie som borde få Norges motsvarighet är Lillyhammer

Nu är ju inte kvalitén den bästa, men scenen är desto bättre!


Ett annat tips är:

en uppsjö av valmöjligheter

Bokade idag resan till Härnösand. Har fortfarande inte fjärilar i magen. Men jag är riktigt kissnödig så jag kan ha drängt de få som fanns där...
Hur som haver. Jag ska vara på anläggningen klockan 12.00 på måndag 24.
Men jag visste ju inte riktigt vart jag skulle vara då. Visste liksom inte vart själva anläggningen ligger.
Så då bestämde jag mig för att skicka ett mail till min blivande plutonchef. För det sa han att man kunde göra om man hade något som man undrade över.
Nu var det ju också så att jag inte bara undrade över vart anläggningen ligger.
Utan även hur det ligger till med permissionen.
Kanske inte det som en plutonchef vill svara på innan GMU:n ens ha börjat.
Men jag har några datum som jag måste försöka vara på andra ställen.
Och som jag fattade det så kan "ledighet beviljas" om man ska på någon form av utbildning.
vilket är precis det jag ska göra, så det var ju bra.
I och med att jag frågade hur det var med ledigheten så frågade jag liksom om de visste hur schemat redan såg ut. eller om dom gör sakerna som ska göra på måfå.
Ordet måfå är nog inget ord som jag ska använda något mer när jag mailar med en plutonchef.
Det var liksom inte ens meningen att han skulle lägga märke till ordet måfå.
Men då jag använde ordet måfå så svarade han
 "Eftersom vi bedriver utbildning med skarp ammunition så gör vi ingenting på måfå"
och jag verkligen känner hur många armhävningar jag hade fått göra om jag hade sagt så och kollat han i ögonen. samt hur många utropstecken han egentligen ville sätta efter meningen...

 Men nu tillbaks till själva bokandet av resan. Allt går smidigt när man får boka genom rekryteringsmyndigheten. För allt man behöver göra är att välja vart i från man ska åka. resten är redan fixat!
förutom att välja tiden.

Men det är inte så mycket att välja på när man ska till Härnösand en helt vanlig måndag.
så den där sovmorgonen är ju bara att glömma..
Men jag får se det från den positiva sidan! :)
Det var ingen beslutsångest angående hur och när jag ska åka. Jag behöver inte vara rädd för att inte komma i tid. Samt, det är ett tåg (än så länge) så det bullrar inte lika mycket.
Dock tar det 1 minut längre än bussarna som inte finns och jag somnar lättare på bussar än på tåg.
Men känner jag SJ rätt så kommer det bli en buss!
Så jag kommer nog både att somna och komma fram en minut snabbare!


Ska förövrigt iväg snart och träna lite skytteställningar med Löjtnant Eriksson (titeln kan variera)
så att jag kan nöjda/skryta lite grann när jag väl är där.

HÄR och HÄR

 HÄR
 HÄR

appropå musik. den 23 september klockan 18.00 tycker jag att ni ska ringa in med röd penna i eran kalender, har ni kalendern i telefonen eller datorn eller nått annat sånt där som man inte vill rita på så slipper ni. så länge ni för in en påminnelse!
varför ni ska gö det säger jag senare, typ snart.  mer snart än den gången när jag sa att jag skulle lägga upp filmen tills det att jag faktiskt la upp den

Kalla mig hjälte. Men gör det diskret

Förra året var jag och min familj i Thailand. Här är min lilla sumering av våran snorkeltur vi tog.
kan även meddela att jag har tre ärr som bevis som går att beksåda, 4 om det är rätt ljus och om fantasin är god.





Snorkling.

Idag när jag skriver detta är det ungefär en vecka sedan jag och min familj var på våran alldeles första snorkling tur. Jag får det till Lördagen den 2 men om det är sanning eller inte vet jag inte, för något som är bland det härligaste med semester är att man inte behöver veta vilken dag eller vilket datum det är. Tiden är inte heller så viktigt. jag tror det var på semestern som Rune Andersson fick idén till Skalmans mat&sov klocka, man äter lite när man vill, man sover när man vill. Det ända man måste hålla koll på är att vakna innan hotellfrukosten stänger. Men det är inte på grund av Skalman jag tänker skriva detta, nej detta skriver jag för att jag har något att berätta för er och det handlar om det jag faktiskt började med. Snorkling.

Lördagen den andra.
Vi vaknar lite tidigare för att vi ska kunna hinna äta frukost innan båten går iväg. Båten gick halv tio och vi hade ätit klart för att hinna med med god marginal.
Innan jag fortsätter ska jag berätta om de andra människorna ombord på båten. Det fanns två stycken öbor ombord. De agerade som guider och båtförare. Guid nummer 1 var kraftigt byggd för att vara thailändare, inte lång och inte tjock, men välbyggd. Säkert välhängd också, vad vet jag. Han körde båten, iallafall när jag kollade. Guid nummer 2 var lite smalare, ungefär som de flesta thailändare. Han körde inte båten när jag kollade, utan han lossade repen som höll oss fast på de ställen vi skulle vara. Båda två var bruna med svart hår. Precis som riktiga thailändare ska ha. I texten kommer jag kalla de för Guid 1 och Guid 2.
Det fanns öven tre stycken Japanskathailändare. Senare i texten kommer de att kallas för JT. Jag kallar de för japanskathailändare för de såg ut som japaner, lite kortare än thailändare, lite tystare. Det var två tjejer och en kille. Alla lite gyllenbruna med svart hår. jag har inte lyckats analyserat de så bra då dom inte sa så mycket utan agerade som kypare som inte kan så bra engelska. "Sorry" "thanks" och nått mummlande som man inte hör utan bara förstår tack vare en specifik hand rörelse, typ peka på en sak eller liknande. JT:arna var inte så bra på att simma så alla de använde flytväst när de snorklade.
Det fanns även 2 Amerikanska tjejer ombord på båten, jag gissar på att de var i min ålder, ungefär 18 kanske 19 år. De var byggd lite grann som en vanlig europe, varken tjock smal lång eller kort. lite lagom på alla håll å kanter. Med tanke på hur bruna de var så har de varit här i några dagar. Annars har jag inte så mycket att skriva om de. De använde inte flytväst och i texten kommer jag kalla de för den blå och den oranga. För sådan var färgen på deras bikini.

Så där var vi lördagen den andra, två guider, tre JT, två Amerikanskor, och vi fem bleka svenskar på väg till den första viken för snorkling. Stämningen ombord påväg dit var som den brukar vara när främmande människor träffar varandra 2 minuter innan avfärd och ska sedan sitta tillsammans på max tre kvadratmeter i tio minuter.
Väl framme i den första viken så var jag bland de första ner i vattnet det första jag såg var koraller och fiskar och en haj. 

I cirka 5 sekunder fick jag se mitt livs första viltlevande haj! På kanske tio meter simmade den uppskattningsvis 2 meter långa hajen förbi mina ögon. Faktiskt så blev jag aldrig rädd för hajen. När dom dom dom dom musiken (från hajen filmerna) sakta tonat ut ur mitt huvud så kunde jag fortsätta att studera dom "vanliga" fiskarna. Men inte utan att kolla mej över axeln varannan sekund i hopp om att se en ny haj. Ännu närmare.
efter ungefär en halvtimme så började de andra dra sej mot båten så då gjorde jag också det och sedan bar det iväg till snorklingsvik nummer 2.
I denna vik var jag också bland de första ner i vattnet (hoppades på ännu en haj.) Just i denna viken så hände det inte så mycket mer än ett dussin nya olika sorters fiskar. Men nu när jag tänker efter så fick jag faktiskt se min första levande havstulpan. Och inte på någon fjollig tv med HD-kvalite. Nej denna gång på riktigt nära håll i riktigt livs-kvalite. Fick till och med se några anemonfiskar som jag gissar bodde i tulpanen. Efter kanske en halvtimme i vattnet så klättrade vi ombord på båten och guid 1 styrde skutan till vik tre som låg en kvart-femton minuter bort.
När vi kommit till tredje viken så berättade guid 1 eller guid 2 att om man hade tur så kunde man få se sköldpaddor. under tiden han sa det så pekade han lite ut och bort mot viken, hans miss tajmade pekning fick mej att tro att det var lättare att se sköldisar åt det hållet. Lite utanför själva viken. När jag än en gång hoppade i bland de första så började jag att simma lite grann i närheten av båten men med tanken på vad guiden sagt och pekat. Så efter att jag konstaterat att det såga ganska likadant ut i denna vik som i de andra vi besökt så simmade jag ganska rakt åt det hållet där jag trodde jag skulle kunna finna sköldpaddor. När jag efter 20 meter från båten rundat en stor sten så kunde jag inte längre se båten och de på båten kunde förmodligen inte se mej. Men lite frånvaro från föräldrar och icke engelsktalande JT har inte skrämt mej, så jag simmade på. Inte i samma takt som jag gjort innan den stora stenen som skymde sikten. utan i lite söndagssimmnings fart. Jag dök ner lite oftare för att försöka fota lite fiskar och diverse havslevande djur. Efter kanske 5-6 dyk så fick jag syn på tre andra som följt mina spår. Jag har mina misstankar om att de också uppfattade hans pekning som jag gjort. Eller så ville de bara vara som jag. När jag fått syn på de så tänkte jag "är de här så klarar jag nog också av det." Dom tre som gjort mej sällskap var: min äldre yngre syster och de två amerikanarna. Utan att tänka på det så kom vi längre och längre bort från de grundare (3 meter) och säkrare vatten. Det märkte jag först efter en dykning som jag inte riktigt kom ner till botten på och när jag kommit upp till ytan efter den dykningen så såg jag att de andra började simma mot båten, så jag tänkte att det är väl lika bra att följa efter. Dumt att vara kvar själv på relativt djupt vatten utan flytväst. Så sakta men säkert tog jag mej mot båten. Fortfarande med cyklopet ner mot botten, det hade ju faktiskt kunna dyka upp en sköldpadda där. När det kommit en våg över snorkelhålet, hade även lessnat på konstigt nog att se samma stenar och koraller. Så kollade jag upp för att se hur långt de andra hade kommit. När jag såg de mellan vågorna som sakta började öka i sin storlek så såg jag hur de verkade kämpa mer än vad som för mej verkade normalt. Men jag kunde inte se den tredje personen. Det var bara två som verkade vara där framme, det var min syster och den oranga. När jag lyckats få ut vattnet som kommit in i snorkeln så såg jag hur den oranga viftade med ena armen uppe i luften. Men det såg jag samtidigt som ytterligare en våg svepte över mina öron. men när dem vågen sköljt förbi så såg jag att även Agnes sträckte upp armen men denna gång så hörde jag först syster min skrika: HELP! Någon sekund eller hundradel efter så kunde jag även höra den oranga skrika samma sak. Efter ännu en stor våg så hörde jag den tredje personen, den blåa skrika: HELP! Men det ljudet kom inte från samma ställe utan det kom bakom mej. Så när jag vände mej om så såg jag att även hon hade armen uppe i luften. Från där jag ?stod? så såg det ut som att hon kämpade betydligt mer än den oranga och Agnes. Vid den tid punkten så var jag kanske tio meter ifrån henne medan det var det dubbla om inte mer till de andra. Så då bestämde jag mej för att simma dessa tio meter till henne för att göra något, förhoppningsvis ge det hon skrek efter. När jag simmat dessa tio meter super snabbt så märkte jag att det var lite strömt och när jag kommit ända fram till henne så sa hon väldigt utmattat. " help me" så då gjorde jag inte vad jag har lärt mej i skolan på simmtimmarna. För det fanns nämligen ingen livboj i närheten som jag kunde använda, när jag för första gången i mitt liv verkligen behöver en livboj så finns den inte där... så då gjorde jag nästa sak som jag kom ihåg från simskolan. nämligen ta tag i armen, men armen skulle ju ligga i någon konstig vinkel i livbojen som inte fanns. Men jag behöll iallafall greppen om hennes arm. Tror faktiskt att den hade en ganska konstig vinkel även utan livboj. Den ända saken som stämde in på det jag har lärt mej i skolan var att jag blev tvungen att simma baklänges och när jag började simma baklänges med hennes arm i min hand så var vi i höjd med en sten. Efter några simmtag så trodde jag att vi knappat in de tio metrarna som jag simmade för att komma till henne, men icke. Det var nästan så att vi hade åkt ännu längre bort från båten och säkerheten. Det var då jag märkte att det hade blivit superströmt och inte bara det, de vågor som hade kommit in över snorkel och öron hade nu kallat på sina ännu större kompisar. Så medans vi simmade där på rygg mot båten i strömt vatten. Så kom de stora vågorna, det kändes som om de blev större och större för varje våg som vågade. När det kanske hade gått 2 minuter, kan ha varit mer eller mindre. Så kollade jag ännu en gång mot den sten där vi börjat och fortfarande samma resultat, vi hade inte kommit frammåt.. då när jag kände hopplösheten och den dystra sanningen om att hur mycket vi än skulle försöka så skulle vi inte komma frammåt så kom guid nummer två simmandes mellan de stora vågorna med en flytväst. När han kommit ända fram till oss och gett den flytväst han hade till den blå så frågade han hur det var med henne, det ända jag hörde av hennes svar var att hon svalt vatten och sedan blivit rädd och något i den stilen. Jag hörde inte allt för jag tror det kom en ny våg. Efter det så frågade han mej hur jag mådde och jag svarade artigt: "fine". Jag kan ha svara "good" också men det tror jag inte. Men det var i mitt svar som jag hörde hur uttmattad jag faktiskt var. Jag hade ju trots allt snorklat i en halvtimme/tjugo minuter innan jag blev tvungen att simma med min dubbla tyngd i strömmande och vågande vatten. Visserligen var hon ju inte medvetslös så hon hjälpte till lite grann, men hon var nog dubbelt om inte ännu mer uttmattad än vad jag var, så jag drog nog det största strået till stacken.
Efter några snabba blickar om att vi verkligen var okej så tog guiden tag i den blåa med flytväst och började simma mot land. Smart som jag är så tog jag ryggen på de och om man nu vill gämföra hur lätt det gick att simma nu mot nyss så var det stor skillnad. Nu simmades det ju inte rakt mot strömmen, men ändå. Vågorna var ju kvar. (Den här biten är svårast att komma ihåg.) När vi simmade mot land så var det en sten i vägen och så dum som guiden 1 va så skulle han upp och stå på den. Om jag inte minns jätte fel så var det den sten som jag hade haft som riktmärke när jag simmade på rygg med den blå, denna stenen låg nu under vatten och när de allra största vågorna kom så gick de tjugo/trettio centimetrar ovanför. Men dit skulle han. När han kommit upp på den stenen så hjälpte han seda den blå upp på stenen varpå hon fick ställa sej på flytvästen. jag fick klara mej själv lite mer. Just de jag glömde berätta att stenen var full med snäckdjur av olika slag och dess skal var sylvassa, det visste jag inte då men nu i efter hand så vet jag det och drar av det slutsatsen att det var därför hon fick stå på sin flytväst. Medans vi stod där så kom guid 2. Med de tre icke simmkunnigae JT:arna. jag fattade inte riktigt vad de gjorde där. Men fick efteråt höra att guiderna hade hjälpt de först innan de hade hört tjejerna skrika på hjälp och när vi tre stod där uppe på stenen och betraktade de fyra som simmade. (eller ja.. guiden simmade medan de rörde på armar och ben lite hur som helst så jag vet inte om man kan kalla det för simmning) så kom det en ny supervåg och vi tappade fotfästet och ramlade ner på stenen, vilket resulterade i några minde skador. Iallafall från min sida. Jag slog nämligen ryggslutet lite smått. Efter att vågen försvunnit så tog vi oss upp på fötterna igen varpå ännu en supervåg sköljer över oss och vi tappar balansen. Nu kan guiderna ha utbytt några ord för nu så hoppade guid 2 ner i vattnet, tror han tog med sej den blåa också och när jag sett att de klev ner i vattnet och bort från stenen så var jag inte seg med att göra samma sak.
När jag kommit ner i vattnet så hade de redan börja simma emot land. Men ju närmare land man kom desto större blev vågorna och baksuget som blir innan vågorna vågar.
I detta läge så hade jag ingen koll på guid 1 och de 3 JT:arna. Men jag tror att de försökte komma mot oss för vi hade kommit till en perfekt sten att ta sej upp på. Fast på närmare håll så blev den inte lika perfekt, den var nämligen också besmyckad med en massa vassa skaldjur. Guid 2 försökt ta sej upp på den perfekt lutande stenen men inte så perfekt bebodda. Men hans första försök blev misslyckat. Och när han hade kommit så långt att han började göra ett nytt så kunde jag göra mitt första försök att ta mej upp. men även jag misslyckades. När jag kände misslyckan le mot mej så tänkte jag att det krävdes perfekt tajmning med en våg för att kunna komma så pass långt upp på stenen utan att man gled ner eller blev nedkastad av nästa våg som kom.
sagt och gjort. innan guid 2 gjorde sitt tredje och lyckade försök så gjorde jag mitt andra och klarade det perfekt! På denna sten så fick jag skador på högra knäskål och vänster vadsida och och ett antal sår på händerna. innan jag hunnit hämta andan så bra som jag skulle behövt så började guid 2 att peka åt de andra att simma mot en ännu bättre landstignings plats och sedan började han springa emot båten. Efter att ha tittat på discovery och bear grylls så tänkte jag att det är bäst att hänga på guiden för han vet förmodligen vad man ska göra. Så jag sprang också bort från de andra och mot båten. 
Nu efteråt så vet jag inte om det var det bästa jag kunnat göra. Jag menar var det riktigt schysst att lämna guid 1 med 4 personer i farligt vatten? jag hade ju trotts allt kunnat hjälpt de upp på land. Men det gjorde jag inte.
På stora stenar, på lite vassa stenar på hala stenar så sprang jag barfota efter guiden och mot båten. Efter några meter så kom jag på en idé, jag borde fota mina sår nu mitt i allt kallabalik, för jag hade ju en kamera i handen. En kamera som jag hade haft i handen under hela tiden. Så jag riktade kameran mot vänster hand som blödde lite grann och tryckte på avtryckaren. Men jag kände på direkten att det inte skulle bli nå bra för jag kände hur min kropp skakade så när kameran hade gjort vad jag trodde att den skulle göra så fortsatte jag springa mot båten.
När jag var halvvägs till båten så såg jag den oranga sitta på en sten. Min hjärna tänkte "spring dit!" men mina fötter som var såriga och blodiga ville inte dit utan fortsatte i riktning mot båten och kroppen gör ju som fötterna också gör. Så tillslut så hamnade jag vid viken där båten låg för ankar. När jag kommit hela vägen fram till vattnet så hade guiden redan hoppat ombord och och gjort klart för att fara och hämta de andra. Och på båten var även fegisarna som var med på snorklings turen. Min mamma, min pappa, min minsta lilla syster och den halvt fega större lilla systern. När min familj fick syn på mej så började de vinka att jag skulle komma. De skrek även samma sak. Jag var på väg att hoppa i vattnet för att simma dit men guid 2 hade inte sett att jag hade följt honom så han började starta båten så då började min familj skrika och vifta raka motsatsen till vad de gjort alldeles nyss. "STANNA KVAR!!" då fanns det väl inte så mycket mer att göra än att just stanna kvar. Och när jag tagit ett kliv tillbaka från vattnet så ser jag guiden stå å vifta med sina armar att jag skulle komma... jahapp tänkte jag. Nu får de väl bestämma sej. Lite motvilligt gick jag närmare vattnet. Då hörde jag skrik från båten igen och när jag kollade upp så såg jag guiden vifta med sina armar i en rörelse som såg ut som simmtag och då skrek någon i min familj " du måste simma!"  (nähä?)
Kul tänkte jag och halkade ut på de hala stenarna ut i vattnet. Man har ju alltid skojjat om att hälla salt i såren, nu var det ju visserligen inte bara salt som kom in i mina sår utan även vatten. Men det sved ganska bra ändå.
Så när jag uttmatad kom ombord på båten så blev jag frågad en himla massa frågor kommer knappt ihåg hälften av de. Men så snabbt jag var ombord så körde guid 2 båten mot de andra. när vi kommit till den plats vi hade tvingats gå upp på land så syntes de inte.
inte förens efter ett tag så klättrade JT killen upp på en jätte stor sten sedan klättrade de andra JT:arna upp och sisst så kom den blåa upp med hjälp av guid 1. Hon såg ut att ha gjort illa foten ganska mycket. Efter några ord som var för mej oförstår bara så hoppade JT killen i vattnet och började simma mot båten. Man såg hur han fick kämpa och när han kom till räckligt nära båt kanten så sträckte jag ut min hand och drog han den sista metern till aktern där han kunde klättra omord. När han kommit ombord så hoppade guid 1 i vattnet och kort där efter så hoppade en JT ner och till sammans simmade de till båten.
När de kommit fram så vände guid 1 och simmade till stenen för att hämnta nästa att komma till båten. Det blev den blå som stod på tur. När de kommit till båten så var guiden så oerhört trött och sliten och utmattad så de var tvungen att byta så guid 2 som styrde båten från att bli mos bland stenarna fick bli första simmare och guid 1 som varit förste simmare fick bli båtförare.
När guid 2 kommit fram till stenen och den sista JT hade hoppat i vattnet och de började simma mot båten så lägger sej JT:n i snorkelläge... hon har cyklopet över ögon och näsa, snorkeln i munnen, flytvästen runt mage och rygg. Och medans guid 2 simmar för fulla krafter så flyter JT:n med ansiktet neråt och gör ibland halvhjärtade bensparkar för att försöka hjälpa till.
När jag såg det så var jag nära på att börja skratta. Men med tanke på att hennes två kompisar var ombord på båten så gjorde jag inte det.
Tillslut så kom även dom ombord på båten. Så då styrde guid 1 båten mot den oranga. Väl framme vid henne så hoppade guid 2 ner i vattnet för att simma med henne till båten. Men när han hämtat henne och de var påväg till båten så såg han trött ut. Så guid 1 sa åt pappa att kasta ut ett rep till de för att på det viset dra in de till båten. Och så blev det. pappa kastade ut ett rep till de, det nådde precis fram. Sedan drog han de in till båten där de kunde klättra upp.
med alla ombord så blev det fullgas till nästa vik där guidernas båtkompisar låg och snorklade. Jag förstod först inte riktigt varför vi skulle till de. Men det visade sig strax att det var de som hade första hjälpen påsen. När påsen blivit över kastad till vår båt så blev det en sjukhusbåt och mamma som hitills inte hade gjort så mycket mer än att se oroad ut började plåstra om den blåa amerikanskan som blödde mest (mitt hade slutat att blöda) och hade djupast sår. Hon började med anvisningar från en guid med en blå vätska som sved som bara den. Sedan duttade hon på med någon senapsgul smörja som enligt henne fungerade som nångot man skulle kunna sett i en harry potter film. När det gula var dit duttat så var det plåster som gällde. När amerikanskan fått sina sår puttsade så var det en JT:arna som hade några mindre skrapsår och efter henne så blev det min tur. JT:n hade inte behövt den blåa vätskan men det blev jag tvingad till.. och du milde vad det sved. det var inget receptbelagt i den flaskan inte. Efter den blå vätskan så blev det dax för den gula. Den sved i gämförelse ingenting alls. Efter det så blev det plåster på för mej också.
När sjukbåten stängt så blev det en åktur till Mango bay för lunch.
Det var den minst goda lunchen jag har haft i Thailand. Det tror jag beror på att det gick en hel del igenom mitt huvud . När vi alla ätit upp så tvingades vi till att spendara 2 timmar på en ö som man måste betalaför att komma iland på. De två timmarna var de två jobbigaste timmarna här som jag har varit med om. Det var varmt och jag kunde inte bada för jag hade jääätte ont i fötterna och såren var fortfarande öppna. flugorna flockades vid såren och jag var i vad jag tror var ett mindre chock tillstånd. Men det är synd att klaga det var ju faktiskt den första dagen som vi haft med helt klarblå himmel.
när de två timmarna gått så gick min familj till båten medans jag hade använde någon mindre gracciös stil för att ta mej till båten.
När alla som varit ombord på båten kommit dit så frågade guiderna om de som kunde vill snorkla på ett sista ställe. Det ville de. Så guiderna styrde båten till den sista viken. I denna vik så gick jag inte ens ner i vattnet. Jag var den enda som inte gjorde det.
Den blå amerikanskan tvekade först men sa sedan att hon skulle försöka göra det. Sedan va hon i i kanske 7 minuter. När hon sedan kom upp före alla andra så gjorde hon en nipslip för mig. En ofrivillig visserligen, men ändock en nipslip. när resten kommit upp och pappa berättat om att det var det bästa dyk-stället jag missat så for vi tillbaka till hotellet och bryggan vi startat ifrån.

det var inprincip allt om den snorklingstrippen. skade mässigt så fick den blå amerikanskan ett djupsår i stortån sedan några mindre skrubb sår. den oranga klarade sej undan med bara skrapsår. Två av JT:arna klarade sej med skrapsår. Den tredje såg jag halta senare.
Jag fick ett ganska djup jack i stortån och ett lite mindre jack i en av de mindre tårna. Några skrapsår på vänster vadsida som såg snyggt ut . och ett jack i vänster hand som var halv djupt. och ganska många andra skrubbsår över allt, vissa minde andra större. Vissa gjorde mer ont än andra. Och där stenen träffade ryggslutet hade jag bara ont när jag träffade just den punkten och bara i någon dag efter. Och nu 8 dagar efter så kan jag gå normalt igen, för jag har nämlig haltat mej fram sen dess.

I de närmasta dagarna efter så funderade jag ganska mycket på det som hände och hur det hände och några saker dök upp några gånger. Till exempel, gjorde jag rätt? Skulle jag stannat kvar med dem eller gjorde jag rätt som sprang efter guiden? Skulle jag ha gått till den oranga eller gjorde jag rätt som sprang till båten istället? Och en massa mer. Men under de dagarna så kom jag också fram till att jag aldrig blev rädd någongång under "räddningsautionen" och jag tycker faktiskt nästan att det var roligt att det hände. För nu har jag en helt okej erfarenhet och nu vet jag hur det känns att överraskas undervattensströmmar och stora vågor och jag har en helt annan respekt för vågor och vatten numera (tror jag.) Och om det inte var pågrund av dramatiken som jag tyckte det var en urkul snorklingstur så var det nog på grund av hajen som jag fick se! :D

-SluT-

ber om ursäkt för den knackiga stavningen och den kanske lite osammanhängande texten och det blir inte lika bra i text som i verkligheten men så blire det om man skriver det på en Windows och inte allt på sammadag. och till dej som inte tror på att detta har hänt har jag förhoppningsvis en del ärr att bevisa det med och om inte det duger så råkade min kamera filma allt från det att jag simmar med den blåa amerikanskans arm till det att jag kommer upp på båten.
Några vill nog säga att jag räddade hennes liv. det vet jag inte om jag gjorde, men jag gjorde iallafall nånting. Anledningen till att de kallas för JapanskaThailandare är för att de kunde thailändska men var japaner.

Den oranga amerikanen var snyggare än den blåa, ångarar att jag inte gick till henne. 

Änterligen

Har haft träning och efter det for vi och badade i Nyland. trevligt och lagomt kyligt.
När jag sedan blir uppskjutsad så lägger jag märke till att det är en märkligt formad grästuva på lägdan.
30 sekunder senare så far grannen upp. han kör lite långsammare än normalt där nere i första svaga kurvan. ungefär på samma ställe där jag såg den konstigt formade tuvan.
jag går in, dumpar badkläderna, tar kameran och sätter av mot lägdan.
inom 2 minuter är jag där den konstigt formade tuvan var. nu är den inte där. Hmm. tänker jag och vänder på klacken. ungefär 3,2 sekunder efter att jag vänt på klacken så hör jag hur det prasslar inne i dungen som ligger uppskattningsvis 10 meter från där den där tuvan borde ha varit och kanske 1,5m från mig. Hmm. tänker jag igen och fortsätter att gå. men med blicken mot dungen.
Jag går ner till sjön för att kolla hur det är med båten som är där. den var vattenfylld. gissar på nära 150 liter. inge mer med det. jag planerar att gå tillbaka, gör också det. till en början. när jag gått ett par meter så ser jag grannen stå där nere där vägen  börjar svänga lite svagt. han viftar till mig och säger att jag ska komma. gör också det.
pratar med honom och säger att jag såg en konstigt formad tuva. han bekräftar min gissning. det var den räv. dum som jag var så gick ju inte den långa vägen runt. ytterbanan som det heter när det är OS. nej. jag valde det innersta spåret. jag trodde att det blir bäst, jag slipper både gå så mycket och har skydd av dungen.
vi pratar en stund, skrattar åt att jag har fotat 2 djur som han dödat (båda ligger på instagram för den som vill se). ska det bli en tredje. mycket möjligt.
glömde säga det, han har bössan med sig. han undrade även vilket datum det var. sa sedan. "Jamen då ska vi se om vi inte kan få skjuta en råbock (rådjurskille)." det var tydligen premiär för sånt igår.
sedan går jag hem till mig. han stannar kvar ihopp om att räven ska dyka upp igen.
Jag sätter mig på våran altan och har perfekt utsikt över jägarn.
15 sekunder senare ser jag hur han rycker till och det far rök från pipan. 0,4 sekunder senare hör jag smällen.
jag går in byter objektiv på kameran och skyndar långsamt ut. han missade. men sa att han gjorde rätt som försökte skjuta. det var tydligen en skabbräv. stackars sate...
jag går in, han skulle stanna kvar en halvitmme till bakom en sten. berodde lite på hur mycket mygg som hittade dit.

Jahapp tänker ni. vad skrev han det här för nu då. vaäreom liksom.
Jo det ska jag tala om. tack vare detta. och en å annan timmes funderande så har jag nu kommit på svaret på en av de funderingar som jag hade förra gången. gott. känner mig som jag tror en jäst deg känner sig. nöjd.
nu ska jag bara planera vägen dit. eller ja.. planera å planera. finslipa funderingen.