Kalla mig hjälte. Men gör det diskret

Förra året var jag och min familj i Thailand. Här är min lilla sumering av våran snorkeltur vi tog.
kan även meddela att jag har tre ärr som bevis som går att beksåda, 4 om det är rätt ljus och om fantasin är god.





Snorkling.

Idag när jag skriver detta är det ungefär en vecka sedan jag och min familj var på våran alldeles första snorkling tur. Jag får det till Lördagen den 2 men om det är sanning eller inte vet jag inte, för något som är bland det härligaste med semester är att man inte behöver veta vilken dag eller vilket datum det är. Tiden är inte heller så viktigt. jag tror det var på semestern som Rune Andersson fick idén till Skalmans mat&sov klocka, man äter lite när man vill, man sover när man vill. Det ända man måste hålla koll på är att vakna innan hotellfrukosten stänger. Men det är inte på grund av Skalman jag tänker skriva detta, nej detta skriver jag för att jag har något att berätta för er och det handlar om det jag faktiskt började med. Snorkling.

Lördagen den andra.
Vi vaknar lite tidigare för att vi ska kunna hinna äta frukost innan båten går iväg. Båten gick halv tio och vi hade ätit klart för att hinna med med god marginal.
Innan jag fortsätter ska jag berätta om de andra människorna ombord på båten. Det fanns två stycken öbor ombord. De agerade som guider och båtförare. Guid nummer 1 var kraftigt byggd för att vara thailändare, inte lång och inte tjock, men välbyggd. Säkert välhängd också, vad vet jag. Han körde båten, iallafall när jag kollade. Guid nummer 2 var lite smalare, ungefär som de flesta thailändare. Han körde inte båten när jag kollade, utan han lossade repen som höll oss fast på de ställen vi skulle vara. Båda två var bruna med svart hår. Precis som riktiga thailändare ska ha. I texten kommer jag kalla de för Guid 1 och Guid 2.
Det fanns öven tre stycken Japanskathailändare. Senare i texten kommer de att kallas för JT. Jag kallar de för japanskathailändare för de såg ut som japaner, lite kortare än thailändare, lite tystare. Det var två tjejer och en kille. Alla lite gyllenbruna med svart hår. jag har inte lyckats analyserat de så bra då dom inte sa så mycket utan agerade som kypare som inte kan så bra engelska. "Sorry" "thanks" och nått mummlande som man inte hör utan bara förstår tack vare en specifik hand rörelse, typ peka på en sak eller liknande. JT:arna var inte så bra på att simma så alla de använde flytväst när de snorklade.
Det fanns även 2 Amerikanska tjejer ombord på båten, jag gissar på att de var i min ålder, ungefär 18 kanske 19 år. De var byggd lite grann som en vanlig europe, varken tjock smal lång eller kort. lite lagom på alla håll å kanter. Med tanke på hur bruna de var så har de varit här i några dagar. Annars har jag inte så mycket att skriva om de. De använde inte flytväst och i texten kommer jag kalla de för den blå och den oranga. För sådan var färgen på deras bikini.

Så där var vi lördagen den andra, två guider, tre JT, två Amerikanskor, och vi fem bleka svenskar på väg till den första viken för snorkling. Stämningen ombord påväg dit var som den brukar vara när främmande människor träffar varandra 2 minuter innan avfärd och ska sedan sitta tillsammans på max tre kvadratmeter i tio minuter.
Väl framme i den första viken så var jag bland de första ner i vattnet det första jag såg var koraller och fiskar och en haj. 

I cirka 5 sekunder fick jag se mitt livs första viltlevande haj! På kanske tio meter simmade den uppskattningsvis 2 meter långa hajen förbi mina ögon. Faktiskt så blev jag aldrig rädd för hajen. När dom dom dom dom musiken (från hajen filmerna) sakta tonat ut ur mitt huvud så kunde jag fortsätta att studera dom "vanliga" fiskarna. Men inte utan att kolla mej över axeln varannan sekund i hopp om att se en ny haj. Ännu närmare.
efter ungefär en halvtimme så började de andra dra sej mot båten så då gjorde jag också det och sedan bar det iväg till snorklingsvik nummer 2.
I denna vik var jag också bland de första ner i vattnet (hoppades på ännu en haj.) Just i denna viken så hände det inte så mycket mer än ett dussin nya olika sorters fiskar. Men nu när jag tänker efter så fick jag faktiskt se min första levande havstulpan. Och inte på någon fjollig tv med HD-kvalite. Nej denna gång på riktigt nära håll i riktigt livs-kvalite. Fick till och med se några anemonfiskar som jag gissar bodde i tulpanen. Efter kanske en halvtimme i vattnet så klättrade vi ombord på båten och guid 1 styrde skutan till vik tre som låg en kvart-femton minuter bort.
När vi kommit till tredje viken så berättade guid 1 eller guid 2 att om man hade tur så kunde man få se sköldpaddor. under tiden han sa det så pekade han lite ut och bort mot viken, hans miss tajmade pekning fick mej att tro att det var lättare att se sköldisar åt det hållet. Lite utanför själva viken. När jag än en gång hoppade i bland de första så började jag att simma lite grann i närheten av båten men med tanken på vad guiden sagt och pekat. Så efter att jag konstaterat att det såga ganska likadant ut i denna vik som i de andra vi besökt så simmade jag ganska rakt åt det hållet där jag trodde jag skulle kunna finna sköldpaddor. När jag efter 20 meter från båten rundat en stor sten så kunde jag inte längre se båten och de på båten kunde förmodligen inte se mej. Men lite frånvaro från föräldrar och icke engelsktalande JT har inte skrämt mej, så jag simmade på. Inte i samma takt som jag gjort innan den stora stenen som skymde sikten. utan i lite söndagssimmnings fart. Jag dök ner lite oftare för att försöka fota lite fiskar och diverse havslevande djur. Efter kanske 5-6 dyk så fick jag syn på tre andra som följt mina spår. Jag har mina misstankar om att de också uppfattade hans pekning som jag gjort. Eller så ville de bara vara som jag. När jag fått syn på de så tänkte jag "är de här så klarar jag nog också av det." Dom tre som gjort mej sällskap var: min äldre yngre syster och de två amerikanarna. Utan att tänka på det så kom vi längre och längre bort från de grundare (3 meter) och säkrare vatten. Det märkte jag först efter en dykning som jag inte riktigt kom ner till botten på och när jag kommit upp till ytan efter den dykningen så såg jag att de andra började simma mot båten, så jag tänkte att det är väl lika bra att följa efter. Dumt att vara kvar själv på relativt djupt vatten utan flytväst. Så sakta men säkert tog jag mej mot båten. Fortfarande med cyklopet ner mot botten, det hade ju faktiskt kunna dyka upp en sköldpadda där. När det kommit en våg över snorkelhålet, hade även lessnat på konstigt nog att se samma stenar och koraller. Så kollade jag upp för att se hur långt de andra hade kommit. När jag såg de mellan vågorna som sakta började öka i sin storlek så såg jag hur de verkade kämpa mer än vad som för mej verkade normalt. Men jag kunde inte se den tredje personen. Det var bara två som verkade vara där framme, det var min syster och den oranga. När jag lyckats få ut vattnet som kommit in i snorkeln så såg jag hur den oranga viftade med ena armen uppe i luften. Men det såg jag samtidigt som ytterligare en våg svepte över mina öron. men när dem vågen sköljt förbi så såg jag att även Agnes sträckte upp armen men denna gång så hörde jag först syster min skrika: HELP! Någon sekund eller hundradel efter så kunde jag även höra den oranga skrika samma sak. Efter ännu en stor våg så hörde jag den tredje personen, den blåa skrika: HELP! Men det ljudet kom inte från samma ställe utan det kom bakom mej. Så när jag vände mej om så såg jag att även hon hade armen uppe i luften. Från där jag ?stod? så såg det ut som att hon kämpade betydligt mer än den oranga och Agnes. Vid den tid punkten så var jag kanske tio meter ifrån henne medan det var det dubbla om inte mer till de andra. Så då bestämde jag mej för att simma dessa tio meter till henne för att göra något, förhoppningsvis ge det hon skrek efter. När jag simmat dessa tio meter super snabbt så märkte jag att det var lite strömt och när jag kommit ända fram till henne så sa hon väldigt utmattat. " help me" så då gjorde jag inte vad jag har lärt mej i skolan på simmtimmarna. För det fanns nämligen ingen livboj i närheten som jag kunde använda, när jag för första gången i mitt liv verkligen behöver en livboj så finns den inte där... så då gjorde jag nästa sak som jag kom ihåg från simskolan. nämligen ta tag i armen, men armen skulle ju ligga i någon konstig vinkel i livbojen som inte fanns. Men jag behöll iallafall greppen om hennes arm. Tror faktiskt att den hade en ganska konstig vinkel även utan livboj. Den ända saken som stämde in på det jag har lärt mej i skolan var att jag blev tvungen att simma baklänges och när jag började simma baklänges med hennes arm i min hand så var vi i höjd med en sten. Efter några simmtag så trodde jag att vi knappat in de tio metrarna som jag simmade för att komma till henne, men icke. Det var nästan så att vi hade åkt ännu längre bort från båten och säkerheten. Det var då jag märkte att det hade blivit superströmt och inte bara det, de vågor som hade kommit in över snorkel och öron hade nu kallat på sina ännu större kompisar. Så medans vi simmade där på rygg mot båten i strömt vatten. Så kom de stora vågorna, det kändes som om de blev större och större för varje våg som vågade. När det kanske hade gått 2 minuter, kan ha varit mer eller mindre. Så kollade jag ännu en gång mot den sten där vi börjat och fortfarande samma resultat, vi hade inte kommit frammåt.. då när jag kände hopplösheten och den dystra sanningen om att hur mycket vi än skulle försöka så skulle vi inte komma frammåt så kom guid nummer två simmandes mellan de stora vågorna med en flytväst. När han kommit ända fram till oss och gett den flytväst han hade till den blå så frågade han hur det var med henne, det ända jag hörde av hennes svar var att hon svalt vatten och sedan blivit rädd och något i den stilen. Jag hörde inte allt för jag tror det kom en ny våg. Efter det så frågade han mej hur jag mådde och jag svarade artigt: "fine". Jag kan ha svara "good" också men det tror jag inte. Men det var i mitt svar som jag hörde hur uttmattad jag faktiskt var. Jag hade ju trots allt snorklat i en halvtimme/tjugo minuter innan jag blev tvungen att simma med min dubbla tyngd i strömmande och vågande vatten. Visserligen var hon ju inte medvetslös så hon hjälpte till lite grann, men hon var nog dubbelt om inte ännu mer uttmattad än vad jag var, så jag drog nog det största strået till stacken.
Efter några snabba blickar om att vi verkligen var okej så tog guiden tag i den blåa med flytväst och började simma mot land. Smart som jag är så tog jag ryggen på de och om man nu vill gämföra hur lätt det gick att simma nu mot nyss så var det stor skillnad. Nu simmades det ju inte rakt mot strömmen, men ändå. Vågorna var ju kvar. (Den här biten är svårast att komma ihåg.) När vi simmade mot land så var det en sten i vägen och så dum som guiden 1 va så skulle han upp och stå på den. Om jag inte minns jätte fel så var det den sten som jag hade haft som riktmärke när jag simmade på rygg med den blå, denna stenen låg nu under vatten och när de allra största vågorna kom så gick de tjugo/trettio centimetrar ovanför. Men dit skulle han. När han kommit upp på den stenen så hjälpte han seda den blå upp på stenen varpå hon fick ställa sej på flytvästen. jag fick klara mej själv lite mer. Just de jag glömde berätta att stenen var full med snäckdjur av olika slag och dess skal var sylvassa, det visste jag inte då men nu i efter hand så vet jag det och drar av det slutsatsen att det var därför hon fick stå på sin flytväst. Medans vi stod där så kom guid 2. Med de tre icke simmkunnigae JT:arna. jag fattade inte riktigt vad de gjorde där. Men fick efteråt höra att guiderna hade hjälpt de först innan de hade hört tjejerna skrika på hjälp och när vi tre stod där uppe på stenen och betraktade de fyra som simmade. (eller ja.. guiden simmade medan de rörde på armar och ben lite hur som helst så jag vet inte om man kan kalla det för simmning) så kom det en ny supervåg och vi tappade fotfästet och ramlade ner på stenen, vilket resulterade i några minde skador. Iallafall från min sida. Jag slog nämligen ryggslutet lite smått. Efter att vågen försvunnit så tog vi oss upp på fötterna igen varpå ännu en supervåg sköljer över oss och vi tappar balansen. Nu kan guiderna ha utbytt några ord för nu så hoppade guid 2 ner i vattnet, tror han tog med sej den blåa också och när jag sett att de klev ner i vattnet och bort från stenen så var jag inte seg med att göra samma sak.
När jag kommit ner i vattnet så hade de redan börja simma emot land. Men ju närmare land man kom desto större blev vågorna och baksuget som blir innan vågorna vågar.
I detta läge så hade jag ingen koll på guid 1 och de 3 JT:arna. Men jag tror att de försökte komma mot oss för vi hade kommit till en perfekt sten att ta sej upp på. Fast på närmare håll så blev den inte lika perfekt, den var nämligen också besmyckad med en massa vassa skaldjur. Guid 2 försökt ta sej upp på den perfekt lutande stenen men inte så perfekt bebodda. Men hans första försök blev misslyckat. Och när han hade kommit så långt att han började göra ett nytt så kunde jag göra mitt första försök att ta mej upp. men även jag misslyckades. När jag kände misslyckan le mot mej så tänkte jag att det krävdes perfekt tajmning med en våg för att kunna komma så pass långt upp på stenen utan att man gled ner eller blev nedkastad av nästa våg som kom.
sagt och gjort. innan guid 2 gjorde sitt tredje och lyckade försök så gjorde jag mitt andra och klarade det perfekt! På denna sten så fick jag skador på högra knäskål och vänster vadsida och och ett antal sår på händerna. innan jag hunnit hämta andan så bra som jag skulle behövt så började guid 2 att peka åt de andra att simma mot en ännu bättre landstignings plats och sedan började han springa emot båten. Efter att ha tittat på discovery och bear grylls så tänkte jag att det är bäst att hänga på guiden för han vet förmodligen vad man ska göra. Så jag sprang också bort från de andra och mot båten. 
Nu efteråt så vet jag inte om det var det bästa jag kunnat göra. Jag menar var det riktigt schysst att lämna guid 1 med 4 personer i farligt vatten? jag hade ju trotts allt kunnat hjälpt de upp på land. Men det gjorde jag inte.
På stora stenar, på lite vassa stenar på hala stenar så sprang jag barfota efter guiden och mot båten. Efter några meter så kom jag på en idé, jag borde fota mina sår nu mitt i allt kallabalik, för jag hade ju en kamera i handen. En kamera som jag hade haft i handen under hela tiden. Så jag riktade kameran mot vänster hand som blödde lite grann och tryckte på avtryckaren. Men jag kände på direkten att det inte skulle bli nå bra för jag kände hur min kropp skakade så när kameran hade gjort vad jag trodde att den skulle göra så fortsatte jag springa mot båten.
När jag var halvvägs till båten så såg jag den oranga sitta på en sten. Min hjärna tänkte "spring dit!" men mina fötter som var såriga och blodiga ville inte dit utan fortsatte i riktning mot båten och kroppen gör ju som fötterna också gör. Så tillslut så hamnade jag vid viken där båten låg för ankar. När jag kommit hela vägen fram till vattnet så hade guiden redan hoppat ombord och och gjort klart för att fara och hämta de andra. Och på båten var även fegisarna som var med på snorklings turen. Min mamma, min pappa, min minsta lilla syster och den halvt fega större lilla systern. När min familj fick syn på mej så började de vinka att jag skulle komma. De skrek även samma sak. Jag var på väg att hoppa i vattnet för att simma dit men guid 2 hade inte sett att jag hade följt honom så han började starta båten så då började min familj skrika och vifta raka motsatsen till vad de gjort alldeles nyss. "STANNA KVAR!!" då fanns det väl inte så mycket mer att göra än att just stanna kvar. Och när jag tagit ett kliv tillbaka från vattnet så ser jag guiden stå å vifta med sina armar att jag skulle komma... jahapp tänkte jag. Nu får de väl bestämma sej. Lite motvilligt gick jag närmare vattnet. Då hörde jag skrik från båten igen och när jag kollade upp så såg jag guiden vifta med sina armar i en rörelse som såg ut som simmtag och då skrek någon i min familj " du måste simma!"  (nähä?)
Kul tänkte jag och halkade ut på de hala stenarna ut i vattnet. Man har ju alltid skojjat om att hälla salt i såren, nu var det ju visserligen inte bara salt som kom in i mina sår utan även vatten. Men det sved ganska bra ändå.
Så när jag uttmatad kom ombord på båten så blev jag frågad en himla massa frågor kommer knappt ihåg hälften av de. Men så snabbt jag var ombord så körde guid 2 båten mot de andra. när vi kommit till den plats vi hade tvingats gå upp på land så syntes de inte.
inte förens efter ett tag så klättrade JT killen upp på en jätte stor sten sedan klättrade de andra JT:arna upp och sisst så kom den blåa upp med hjälp av guid 1. Hon såg ut att ha gjort illa foten ganska mycket. Efter några ord som var för mej oförstår bara så hoppade JT killen i vattnet och började simma mot båten. Man såg hur han fick kämpa och när han kom till räckligt nära båt kanten så sträckte jag ut min hand och drog han den sista metern till aktern där han kunde klättra omord. När han kommit ombord så hoppade guid 1 i vattnet och kort där efter så hoppade en JT ner och till sammans simmade de till båten.
När de kommit fram så vände guid 1 och simmade till stenen för att hämnta nästa att komma till båten. Det blev den blå som stod på tur. När de kommit till båten så var guiden så oerhört trött och sliten och utmattad så de var tvungen att byta så guid 2 som styrde båten från att bli mos bland stenarna fick bli första simmare och guid 1 som varit förste simmare fick bli båtförare.
När guid 2 kommit fram till stenen och den sista JT hade hoppat i vattnet och de började simma mot båten så lägger sej JT:n i snorkelläge... hon har cyklopet över ögon och näsa, snorkeln i munnen, flytvästen runt mage och rygg. Och medans guid 2 simmar för fulla krafter så flyter JT:n med ansiktet neråt och gör ibland halvhjärtade bensparkar för att försöka hjälpa till.
När jag såg det så var jag nära på att börja skratta. Men med tanke på att hennes två kompisar var ombord på båten så gjorde jag inte det.
Tillslut så kom även dom ombord på båten. Så då styrde guid 1 båten mot den oranga. Väl framme vid henne så hoppade guid 2 ner i vattnet för att simma med henne till båten. Men när han hämtat henne och de var påväg till båten så såg han trött ut. Så guid 1 sa åt pappa att kasta ut ett rep till de för att på det viset dra in de till båten. Och så blev det. pappa kastade ut ett rep till de, det nådde precis fram. Sedan drog han de in till båten där de kunde klättra upp.
med alla ombord så blev det fullgas till nästa vik där guidernas båtkompisar låg och snorklade. Jag förstod först inte riktigt varför vi skulle till de. Men det visade sig strax att det var de som hade första hjälpen påsen. När påsen blivit över kastad till vår båt så blev det en sjukhusbåt och mamma som hitills inte hade gjort så mycket mer än att se oroad ut började plåstra om den blåa amerikanskan som blödde mest (mitt hade slutat att blöda) och hade djupast sår. Hon började med anvisningar från en guid med en blå vätska som sved som bara den. Sedan duttade hon på med någon senapsgul smörja som enligt henne fungerade som nångot man skulle kunna sett i en harry potter film. När det gula var dit duttat så var det plåster som gällde. När amerikanskan fått sina sår puttsade så var det en JT:arna som hade några mindre skrapsår och efter henne så blev det min tur. JT:n hade inte behövt den blåa vätskan men det blev jag tvingad till.. och du milde vad det sved. det var inget receptbelagt i den flaskan inte. Efter den blå vätskan så blev det dax för den gula. Den sved i gämförelse ingenting alls. Efter det så blev det plåster på för mej också.
När sjukbåten stängt så blev det en åktur till Mango bay för lunch.
Det var den minst goda lunchen jag har haft i Thailand. Det tror jag beror på att det gick en hel del igenom mitt huvud . När vi alla ätit upp så tvingades vi till att spendara 2 timmar på en ö som man måste betalaför att komma iland på. De två timmarna var de två jobbigaste timmarna här som jag har varit med om. Det var varmt och jag kunde inte bada för jag hade jääätte ont i fötterna och såren var fortfarande öppna. flugorna flockades vid såren och jag var i vad jag tror var ett mindre chock tillstånd. Men det är synd att klaga det var ju faktiskt den första dagen som vi haft med helt klarblå himmel.
när de två timmarna gått så gick min familj till båten medans jag hade använde någon mindre gracciös stil för att ta mej till båten.
När alla som varit ombord på båten kommit dit så frågade guiderna om de som kunde vill snorkla på ett sista ställe. Det ville de. Så guiderna styrde båten till den sista viken. I denna vik så gick jag inte ens ner i vattnet. Jag var den enda som inte gjorde det.
Den blå amerikanskan tvekade först men sa sedan att hon skulle försöka göra det. Sedan va hon i i kanske 7 minuter. När hon sedan kom upp före alla andra så gjorde hon en nipslip för mig. En ofrivillig visserligen, men ändock en nipslip. när resten kommit upp och pappa berättat om att det var det bästa dyk-stället jag missat så for vi tillbaka till hotellet och bryggan vi startat ifrån.

det var inprincip allt om den snorklingstrippen. skade mässigt så fick den blå amerikanskan ett djupsår i stortån sedan några mindre skrubb sår. den oranga klarade sej undan med bara skrapsår. Två av JT:arna klarade sej med skrapsår. Den tredje såg jag halta senare.
Jag fick ett ganska djup jack i stortån och ett lite mindre jack i en av de mindre tårna. Några skrapsår på vänster vadsida som såg snyggt ut . och ett jack i vänster hand som var halv djupt. och ganska många andra skrubbsår över allt, vissa minde andra större. Vissa gjorde mer ont än andra. Och där stenen träffade ryggslutet hade jag bara ont när jag träffade just den punkten och bara i någon dag efter. Och nu 8 dagar efter så kan jag gå normalt igen, för jag har nämlig haltat mej fram sen dess.

I de närmasta dagarna efter så funderade jag ganska mycket på det som hände och hur det hände och några saker dök upp några gånger. Till exempel, gjorde jag rätt? Skulle jag stannat kvar med dem eller gjorde jag rätt som sprang efter guiden? Skulle jag ha gått till den oranga eller gjorde jag rätt som sprang till båten istället? Och en massa mer. Men under de dagarna så kom jag också fram till att jag aldrig blev rädd någongång under "räddningsautionen" och jag tycker faktiskt nästan att det var roligt att det hände. För nu har jag en helt okej erfarenhet och nu vet jag hur det känns att överraskas undervattensströmmar och stora vågor och jag har en helt annan respekt för vågor och vatten numera (tror jag.) Och om det inte var pågrund av dramatiken som jag tyckte det var en urkul snorklingstur så var det nog på grund av hajen som jag fick se! :D

-SluT-

ber om ursäkt för den knackiga stavningen och den kanske lite osammanhängande texten och det blir inte lika bra i text som i verkligheten men så blire det om man skriver det på en Windows och inte allt på sammadag. och till dej som inte tror på att detta har hänt har jag förhoppningsvis en del ärr att bevisa det med och om inte det duger så råkade min kamera filma allt från det att jag simmar med den blåa amerikanskans arm till det att jag kommer upp på båten.
Några vill nog säga att jag räddade hennes liv. det vet jag inte om jag gjorde, men jag gjorde iallafall nånting. Anledningen till att de kallas för JapanskaThailandare är för att de kunde thailändska men var japaner.

Den oranga amerikanen var snyggare än den blåa, ångarar att jag inte gick till henne.