Livets Episoder

Tänkte att jag skulle blogga.
Kom inte på om vad.
Slår på bloggmusiken.
Hjälper inte.
Skriver ett par meningslösa meningar.
Raderar dom.
Funderar igen.
Sjunger på vad jag tror är refrängen på Lady Percy

"Every time I see that you're walking by, 
I look at you with my eagle eye,
And I know that you're the girl,
That's meant for, that's meant for me."

Inte för att det är det enda jag kan på låten. Utan för att det är den fräckaste delen.

Fortsätter fundera.
Ledsnar på det svaga ljudet från datorn.
Kopplar in ljudet som gör så att grannarna hör vad jag lyssnar på.
Ida som i vanlig ordning är hemma och sjuk kommer och klagar över det höga ljudet.
Jag sympati sänker 3 snäpp för att sedan höja två.
Hon tror jag sänkt 5. Alla är glada och nöjda.

Nackdelen med att spela hög musik är att jag inte hör när någon kommer hit och hälsar på.
Och det är väll inte så farligt egentligen.
Om det bara inte skulle vara så att dom alltid ska komma när jag sjunger för full hals.
gärna i falsett också.
Den jobbigaste på hälsningen än så länge var nog när jag satt och spelade Robot Unicorn Attack
och istället för att stänga av ljudet på spelet så låt jag det var på. Always som är låten som går på repeat.
Det är ju kanske inte den låten som jag borde sitta och sjunga på för full hals.
och speciellt inte om och om igen.
När jag var inne på liv #2, 45000 poäng. mor öppnar dörren. (den måste vara stängd för att inte blomkrukorna i köket ska ramla ner)
Jag ser grannen gå ut från huset.
POFF.
Brandbilen körde över mig och lämnade lite lackering på kinderna.
"Du fick beröm för din sång"
Säger hon och småler. Sedan stänger hon dörren.
Jag tror det var i den stunden jag slutade spela det spelet.

Det hände väll för en sisådär 2 år sedan.
En grej som är lite mer aktuell. (Hände i somras)

I min familj är det jag som har blivit utvald till förste gräsklippspojk.
Tror det beror på att jag är den enda pojken i hushållet.
Könsdiskrimineringen har tagit en otäck sväng här hemma...

Iallfall. dom första gångerna jag klippte det fördömda gräset så hade jag hörselkåpor. Bara vanliga hörselkåpor.
Det blev ju snabbt väldigt tråkigt att bara lyssna på brummandet.
Jag införskaffade ett par som hade förmågan att spela upp radion i öronen.
Dom gick sönder när jag skulle klippa under äppelträdet. Tydligen så var antennen en viktig del.
Tillbaka på ruta 1.
Kom på den fenomenala idén att ha spotify i öronen!
Det resulterade i att jag började sjunga.
Man kan ju tro att det inte ska höras över brummandet från grasklipparen.
Det gör det.

"Du lyssnar på Michael Jacksson"
Sa lilla William  en dag.
Jag förstod inte vad han menade.
Hans mor fyller i.
"Ja det blir så stämningsfullt när du klipper gräset" (hon sa inte riktigt så. men innebörden är den samma)
POFF.
Numera sjunger jag väldigt mycket tystare när jag klipper gräset.

Idag gjorde jag samma sak fast med snöslungan.
Den låter mer.
Jag tog i mer.

Sweetnees börjar spela. följt av No One Knows
Tankarna dras till mitt NHL 2003 till PC.
Tror det var dom låtarna som gjorde så att jag började sjunga varje gång jag satt vi datorn.
Jag kan fortfarande inte texten på nån av låtarna.
"LAiiiiaauuoooaaauuiiiiiiaaauuuu.... NO ONE KNOWS!!!"

En kul grej som dyker upp appropå NHL 03.

Jag sålde jultidningar när jag hade åldern inne för att göra det.
Jag fick en tv och tillräckligt med pengar för att köpa ett ps2.
Min kusin hade också ett ps2.
Han hade nhl 04.
Jag lånade det 1 gång.
Jag lånade det lite för länge.
När jag kom på att det faktiskt inte var mitt spel så blev det lite smått bråttom att lämna tillbaka det.
Det tyckte iallafall mamma.
När vi skulle dit någon gång så tänkte jag att det var ju perfekt att ta med spelet och lämna tillbaka det till sin rättmätiga ägare.
Precis innan vi ska fara så ska jag kolla så att skivan ligger i. Så att han inte bara får fodralet. För det är bara jobbigt.
Självklart ligger inte skivan där i.
Jag går in på mitt rum med skorna. (det gör man inte)
öppnar ps2:an. där liger ssx tricky.
Jag öppnar sedan samtliga fodrall till alla mina spel.
Ratchet and Clank.
The Getaway (som jag senare blev tvungen att sälja, mamma tyckte det var för läskigt)
James Bond
Need for Speed underground
Jag gick igenom alla!
och det gick inte att finna någonstans!
Vi blev tvungen att åka.
Jag "glömde" fodralet.
Vågade inte säga till mor att jag tappat bort skivan.

När vi kom hem igen så började jag att leta igenom alla PC fodral också.
Men icke!

Efter ett par veckor så insåg jag att jag skulle bli tvungen att köpa ett nytt.
Jag pratade ut till mamma. La på lite sorg i rösten. Skylde på Agnes.
Fungerade inte. Jag blev tvungen att betala spelet själv...

På våran numera väldigt gamla dator så fanns det ett lönnfack där man kunde lägga skivor om man inte orkade lägga dom i fodralet.
Där hade jag letat. fler gånger!

Veckan efter att jag lämnat tillbaka spelet till kusinen så hittade jag hans skiva i det där fördömda lönnfacket.
Jag skyllde på Agnes. Igen.
Hon har fått tagit på sig mycket genom åren.
Kommer ihåg 1 gång när jag gjorde nått riktigt jävligt.
Hon fick skulden för det med. Tror faktiskt att mor å far fortfarande tror det var hon som gjorde det.
Men det tar vi en annan gång.

Mitt hittande av den försvunna NHL skivan var iallfall början på en era.
Jag har knappt förlorat en match sedan... hmm... sedan...
Jag har inte förlorat en match på väldigt länge helt enkelt!
å så vitt jag vet så är det inte nörden i mig som har plockat fram det.
inte heller ligger det i släkten.
Tror jag har en sådan ådra.
Likt konstnärer har en konstnärlig ådra och så vidare.