1 paket mariekex 1 33cl cola 1 senapsburk 2 tomater 1 påse potatismosmjöl 1 burk kapris.

Vi vaknade på morgonen aningen gladare än när vi lagt oss.
Jag tror att alla hade fått upp hoppet nu när den Kanske sista natten var över.
Vi åt frukost. plockade ut allt snacks hur matpåsarna. Gav det vi inte ville ha. Gav det vi inte fick ha till Land som sedan stoppade allt i en sopsäck.

Tömde tältet. plockade ihop det, givetvis snabbast.
stuvade in alla grejer i containern.
Lastade upp ryggsäckarna på bandvagnen.
Sedan var Fox redo för avfärd.

Alla utom gruppchefen i bakvagnen.
Han fick sitta fram med sin favorit löjtnant. Löjtnant Span.
I bakvangen var stämningen mycket god.
När vi sedan stannar och vi ser att vi står still utanför plutonsboden så höjs stämningen ännu mer!

Jag tror vi ställer upp utanför boden på 3 led.
Öhgren tar befälet.
Hon säger att vi väntar på lastbilen med containern.
Den ska tydligen ha kört fast.

Vi får gå in och sätta oss i bandvagnarna och vänta.
Hägglund hoppar bak med oss.
Han trivs inte fram, tycker att löjtnantens prat är för mycket skryt och så vidare.

Jag har samlat på mig mängder med snacks ur matpåsarna. ifall att vi någon dag skulle bli utan mat.
Jag har ungefär 13 patroner.
Jag delar ut så att alla får 1 var.
jag har nu bara 5 kvar.
samt 2 powerbars.
fast 1 äter jag upp i bandvagnen så egentligen har jag ju bara 1.

Efter ungefär 20 minuter så vänder jag mig om och kollar ut genom fönstret.
Där går fänriken och kånkar på 2 vattendunkar. Löjtnant Span går bredvid och kånkar på en tredje.
"Ånej" är tanken som slår mig.
Jag vänder mig om och glömmer det jag precis sett.
3 minuter senare öppnar Span dörren.
slänger in den tredje vattendunken.
"Alla här? Bra"
sedan stänger han dörren.
Går runt.
Sedan startar bandvagnen.

Stämningen gick från bergstopp till sjögräslågt.
Jag ångrar att jag givmilt gav bort 8 energirika patroner.
samt att jag åt en av powerbarerna.
Men jag är fortfarande den som har mest saker att tugga på.

Vi åker en väg som vi aldrig åkt förut.
Helt plötsligt åker vi färja.

Vi åker lite till.
Stannar.
Dörren slits upp.
Löjtnant Hjälte (som har bland dom coolare efternamnen) skriker
"Jamen skynda då!  ut ut ut ut ut! Öka takten nudå! Jamen öka då!

Pulsen höjs.
alla hoppar ut. fast det får man egentligen inte göra.
man ska kliva på trappsteget.
men ingen har fält ner det.

Vi blir utplacerade efter en vägkant.
Det är tydligen fullt krig nu.
Det blåser och det är skitkallt.
Ibland tycker jag mig känna vattendroppar på ansiktet.
troligen från havet.

Jag ser en enormt skäggig man som jag aldrig sett förut.
Han kallar till sig Echo.
Jag hör orden Krig, karta, Hemsö och gå.
Ingen vidare kombination tycker jag.

Echo går iväg.
Vi övriga tvingas upp i snödrivan av en skrikande Major Person.
Det kommer visst en bil och då är det tydligen farligt att stå på vägen.
Bilen stannar. Jag tror faktiskt att Major Person får en liten utskällning. men bara en liten.

Sedan ropar den skägga killen på oss i Fox.
Han presenterar sig inte.
Han går igenom samma grej med oss som han gjorde med Echo, antar jag.
För jag hör samma ord + några fler.
Under tiden han pratar så har Fänriken och Hjälte kastat ner våra ryggsäckar från bandvagnstaket.
Så vi behöver bara hitta våren och sedan slänga upp den på ryggen.

När vi gått en bit på vägen så frågar jag Hägglund vem den där typen var.
Han svarar "Sergeant Werner. gammal hemvärnssnubbe"

Inge mer med det.
Vi går och går.
Vi ska ta oss hela vägen upp till Hemsöfästning.
för tydligen så befinner vi oss på Hemsön.
Det finns ungefär 3 vägar upp till fästningen lärde jag mig.
en kort.
en lite längre.
en jättelång.

Vi skulle gå den jättelånga.
vilken innebär ungefär 2 mils konstant uppförsbacke.
och det i sin tur innebär ett helvete.
Hade vi inte haft ryggsäcken på 30kg, vapnet på 5 kg eller stridsvästen på typ 5 kg så hade det ju varit som vilken söndagspromenad som helst.
om vi sedan inte hade varit hungriga. eller om vi hade fått sova normalt mycket så hade vi kunnat sprungit upp dit (iaf den korta vägen)

Men nu var det ju inte så.
vi hade ju allt. ryggsäck, vapen, stridsväst, hunger och trötthet.

Efter ett tag så kom vi ikapp Echo, dom hade stannat för att den skäggiga Werner behövde hjälp med att sätta ihop 3 vapen.
1 ak5 (en som vi har)
1 ak4.
1 kulspruta.

När vi kom fram hade dom nästan klarat av ak5 och ak4.
Efter ungefär 1 kvart så hoppar Hägglund in och räddar dagen.
Jag tror att han ville hem. han verkade less.

När det var klart så fick vi gå före Echo.
För att tydligen hade vi gått mycket fortare än vad befälen beräknat.
och det var ju synd.
onödigt att gå fortare än vad som behövs.

Jag är väldigt sparsam med dom kvarvarande patronerna.
och powerbaren tar hela dagen att äta upp.
bara 1 tugga i taget. vill inte förlora den ända energikälla som jag har.

Jag tror jag var den ända i Fox som inte gått på gym eller gjort någon form av fysiskövning inför Gmun.
Det kan ha varit därför jag var den svagaste i Fox.
Det är jobbigt när man måste be folk som kan gå fort att sänka tempot.
inte speciellt roligt.
Men, bara att svälja stoltheten. (efter att inte ha duschat på över en vecka så finns det inte å mycket av den kvar)

Vi går och vi går.
Ibland stannar vi för en välbehövd paus.

Stämningen går som en bergochdalbana.
alla försöker hålla humöret uppe.
Annars kanske hela gruppen falerar.

När vi gått i 1 timme eller kanske 3 så kommer vi fram till nästa "station" Samma skäggiga gubbe står nu vid en bil på höger sida av vägen.
Löjtnant Hjälte och Span står lite längre fram på vänster sida av vägen vid en bandvagn.
Hägglund pratar med Werner. han får en påse.
Den innehåller.
1 paket mariekex
1 33cl cola
1 senapsburk
2 tomater
1 påse potatismosmjöl
1 burk kapris.

Hägglund tar påsen. Han säger åt oss att hänga på.
han fortsätter gå på vägen.
innan han kommer fram till löjtnanterna svänger han av in mot skogen.
Hjälte ropar.
"ska ni äta ska ni göra det där upp"
samtidigt pekar han 50 meter längre upp på vägen och in i skogen.

Jahapp suckar Hägglund och tar riktning dit.
Vi går förbi Löjtnant Span som nu har gått ut och ställt sig mitt i vägen med en telefon i handen.
Den spelar.  In the army now .
Sedan står han där och småler.
Jag skrattar åt han när jag går förbi, men jag tror inte han förstår att det är han jag skrattar åt.

När vi kommit fram till stället där Hjälte sa att  vi skulle vara så tar vi av oss ryggsäckarna.
Sedan börjar frossandet!
vi delar på allt som om vi vore bröder.
Alla får en skiva tomat var. självklart med senap på!
sedan får alla 2 kex var. självklart även dom med senap.
Sedan delas det ut kapris, nästan ingen vill ha.
Sedan öppnas potatismosmjölspåsen. några häller lite mjöl i munnen för att sedan skölja ner det med vatten.
dom påstår att det är gott.
jag prövar inte.
när alla fått sitt goda så finns det 3 kex över.
Jag som är svagast och nere i en svacka får 2 Vadell som också är lite nere får 1.

Det kan ha varit det värsta på hela den dagen.
Att ta 2 extra kex.
Dom andra ville ju också ha.
dom bad om att få dela kexen, det hade jag inte haft något emot men Hägglund sa att jag skulle ha båda. och säger Hägglund det. då är det så.

När vi höll på att förbereda oss för att fortsätta gå så kommer Major Persson.
Han säger att fienden har iaktagits en bit bort och att vi måste dit för att spana och se om det stämmer.
Men! vi måste lämna 2 st här där vi har ryggsäckarna för att vakta just ryggsäckarna.
Vi har också bara en halvtimme på oss att göra detta. så det är lite brottom.
Hägglund säger att det blir jag och Vadell som blir kvar.
sedan går han och dom andra iväg.

efter ungefär en kvart så kommer Echo och går förbi.
sedan efter ungefär 1 timme så kommer Golf.
Sedan. efter ungefär 1 timme och 10 minuter så kommer Fox.
Dom ger uttrycket att vara "less" ett ansikte.
Dom sätter sig ner på ryggsäckarna, fullständigt utmattade.
Jag frågar om dom såg något.
Det gjorde dom inte.
Till och med Hägglund är sur.

Efter 5 minuter så börjar vi gå igen.
Stämningen är inget vidare.
men den blir bättre och bättre ju längre vi går, konstigt nog.

Vi går och går.
Det börjar att skymma.
Äntligen närmar vi oss!
trodde vi.
Nu snart är vi framme. säger Hägglund.
Vi får gå i 45 minuter till.
någonstans under dom där 45 minutrarna så säger det PANG när vi går.
Alla stannar upp. Dom som går längst fram vänder sig om.
Hägglund är nu ännu lite surare än han var alldeles nyss.
någon har skjutit våda skott men ingen vet vem.
Att skjuta våda skott är ganska allvarligt.
iallfall om något befäl hör det.
Nu var det bara Fox som hörde det.
och det var bara med lös ammo.
så vi struntade i det. typ.

När vi Äntligen kom fram så var det mörkt.
Vi mötte Werner.
Han visade oss var containern stod.
sedan sa han att det var spårdiciplin. Vilket betyder att alla ska gå i samma spår så att fienden inte vet hur många som har gått det spåret.
Sedan gick han i spåret och visade oss våran tältplats.
Den var ungefär 10 m från Echo som redan hunnit slagit upp sitt tält.

Vi skottade bort all snö, slog upp tältet. tog in ryggsäckarna.
Sket i att plocka in sovsäcken.
Det var ju krig. vi skulle behöva gå ut många gånger i natt. så vi kom överrens om att sova i utrustningen.
förutom dom sakerna som man snabbt kan dra på sig.

Någon gång under själva tält uppsättandet så konfronterade Hägglund Echos gruppchef.
Han frågade hetsigt varför dom var här så tidigt.
Tydligen så visste han ingenting om att vi hade gått en extra runda.
Fusk tyckte vi.
När tältet var klart och elden igång så fick vi eldställnigar. jag fick dela med Hägglund på en liten tall som var 20 cm bred. inte mycket till skydd där.

När Golf äntligen kom på plats, ungefär 1 timme senare än oss så fick vi 1 matpåse var.
jag lyckades på svamprisotton LYCKA!
förutom apelsinriset så var svamprisotton den godaste maten!
mitt under maten så kollar Kapten in. han undrar om vi har sett Werner, han är tydligen borta.

När vi var mätta och belåtna. alla eldpass och patrullpass utdelade så rullade vi ut våra liggunderlag för att försöka sova.
Jag fick vaktpass klockan 3-4 och eldpass 4-5.
inget drömpass direkt. som vanligt.

Precis innan vi hade hunnit lagt oss tillrätta så knackar det på tältet.
och in kommer den eftersökta Werner.
Hägglund frågar vart han har varit.
Han säger att han legat å kollat på stjärnorna, sam funderat över livet.
Hägglund säger att kapten har letat efter honom. sedan frågar Werner om han får låna Walkie-talkien som Hägglund har.

Efter ungefär 5 minuters fullkomligt skitsnack med kapten (vilket var fruktansvärt roligt att lyssna på)
så går werner ut.
efter 3 minuter så säger kapten att att vi måste se upp med werner, han verkar ha blivit kontraspion.
efter ytterligare 5 minuter, klockan 10 så börjar det att skjutas.
varpå Werner skriker nånting om att "ÄNTLIGEN ÄR RYSSARNA HÄR"
sedan är det ingen som vet vart han går.

Vi rusar ut. ställer oss där vi blivit sagda att stå.
Det skjuts lys. det skjuts sånt som bara knastrar lite. det skjuts kulspruta. och det skjuts ak.
jag skjuter ingenting.

efter en halvtimme så får vi gå tillbaka in i tälten för att sova.

2 timmar senare så skjuts det igen.
Jag masar mig upp.
springer ut. hoppas på att få skjuta lite den här gången.
samma procedur utspelar sig.
Lys, sånt som bara knastrar, kulspruta och ak.
men jag skjuter inget.

Nästa gång jag vaknar är 3 timmar senare.
nu ska jag gå vakt.
med Schelin.
Om jag inte minns fel så är det Hägglund som sitter som eldvakt när vi ska ut.
precis innan vi går ut så säger han.
"va på er vakt. det är nu, på erat pass jag tror det kommer hända nånting"

Yes! var det första jag tänke. sedan kom prestationsångesten.
Jag och Schelin går till containern. vi stannar och lyssnar. hör ingenting.
Schelin klagar på att det är svinkallt. jag gissar -15.
vi går tillbaka till tältet för att snabbt vända tillbaka till containern. Mest för att hålla värmen.

Denna gången stannar vi lite längre. när vi är påväg att gå tillbaka så hör jag något prassla.
pulsen stiger.
jag viskar upphetsat till Schelin att han ska lyssna.
Han hör inget.
inte jag heller.
Vi stirrar ut i den kolsvarta natten.
sedan hör vi det båda.
det prasslar ännu mer!
vi står vid containerns kortsida.
pulsen stegrar.
jag smyger runt vänster sidan. ser någon vid andra kortsidan.
skjuter mot han.
han springer och gömmer sig bakom containern.
jag byter sida.
trycker mig så tätt emot containern jag bara kan.
Helt plötsligt ser jag halva kroppen av Fänriken.
jag tar två snabba steg framåt, skjuter!
ungerfär 0.2 tusendelar efter fänriken...
jag backar samtidigt som jag skjuter. vill ju inte dö.
Schelin som stannade kvar vid kortsidan kliver ut.
skjuter Fänriken (vilket han är väldigt nöjd över)
Fänriken gömmer sig bakom containern.
Vi gör ett försök att springa tillbaka mot tälten.
jag ramlar efter 3 steg.
hata spårdiciplin.
jag tror vi blir skjutna i ryggen.
jag vet inte. allt jag fokuserade på var att inte ramla igen och att komma till tälten så fort som möjligt.
Jag sköt igen slut på ett magasin.
måste passa på när jag kan.
för sedan fick jag inte skjuta något mer.
efter ungefär en halvtimme så slutade dom att skjuta.

Vi går tillbaka till tälten.
men ingen lägger sig för att sova.
vi har fått nya order.
vi ska packa ihop lägret och vara uppställda om 2 timmar.
vilket är en evighet.
vi är klara efter 1.

Majoren som ska komma och berätta vad som ska hända kommer efter ytterligare 30 minuter.
klockan är alltså i runda slängar 05.30-0600.

Majoren kommer.
alla fryser.
fötterna är som isklumpar.
Det gör för första gången ont att gå.
En plågsam vandring i två led i ungefär 500 meter.
vi går igenom ett par grindar.
radar upp oss framför Majoren.

Han har ett brev.
från överste Granander.
han läser brevet högt.
Tydligen har inte övningen varit tillräckligt påfrästande.
vi måste göra 2 dygn extra.
ute på alnö.
jag börjar nästan grina.



Av säkerhetsskäl så har jag svurit FörsvarsMakten en ed om att inte yttra mig om vad som skedde på Alnö.
så för eran del så slutar resan här!

Skönt. nu kan jag äntligen börja blogga om annat än Svea Rikets Grundläggande Militär Utbildning!

Får ni chansen att göra GMU. ta den!
det må vara
 jobbigt jobbigt jobbigt.
men det kommer man inte ihåg. man kommer bara ihåg det som är
roligt roligt roligt!!