Likt alla kvällar jag har svårt att sova så började tankarna vandra.
Min hjärna slutar tänka på allt som den normalt tänker på under en dag.
"höger ben, vänster ben, höger ben, vänster ben, höger ben, vänster ben, höger ben, vänster ben, höger ben, vänster ben, höger ben, vänster ben, höger ben, vänster ben, höger ben, vänster ben, höger ben, vänster ben, höger ben, vänster ben, höger ben, vänster ben, höger ben, vänster ben, höger ben, vänster ben, höger ben, vänster ben och så vidare.
(Jag själv går naturligtvis inte runt och tänker så. utan hjärnan gör det per automatik)
Och när dom tankarna slutar så tror jag att det blir mycket tomrum i skallen.
Eller kanske inte just tomrum.
Antar att det fungerar ungefär som i trafiken.
Rusningstrafik och ingen trafik.
Så när höger och vänster ben ligger in under det varma täcket så är det ingen viktig trafik som far fram på vägarna och då passar tankarna som inte tänkts på att busköra lite grann.
Det kan börja med att jag har en låt på hjärnan. en bra låt.
för olikt alla andra som går runt och säger "man får bara dom dåliga låtarna på hjärnan" så får jag nästan bara bra låtar på hjärnan.
även om det nu var ett tag sedan jag hade någon låt på hjärnan överhuvudtaget.
Men om jag till exempel har fått Can't Hold Us på hjärnan så brukar jag kunna fantisera om att det är jag som sjunger, att det är jag som rappar, har en alldeles för stor vit t-shirt på mig till alldeles för hängiga jeans. En tungt dinglande guldkedja och en truckerkeps.
truckerkepsen har jag för att jag som rappare ska sticka ut och inte följa med mängden som har basebollkepsar med meningsfulla märken eller texter. typ "As seen on tv"
Eller jag kanske har fått The Skies Over Your Head på hjärnan.
Tankarna vandrar iväg till en sommarkväll intill nån vattensamling. exempelvis ett hav, eller en strörre sjö.
Det finns parkbänkar, grillplatser. Och någon har omsorgsfullt byggt en scen med tak.
inte för att taket behövs, för det är fint väder och varmt även om solen har gått ner.
På scenen står det en stol bredvid en mikrofon. Bredvid mikrofonen står det en akustisk gitarr.
med ett sånt där elektriskt uttag så att man slipper ha en mikrofon vid gitarren-
Det sitter anonyma människor vid trummorna och basen.
Låten drar igång.
Folket som sitter på bänkarna och dom rödrutiga picknickfiltarna blir som lyriska och börjar sjunga med.
Eller kanske ofta nämnda Mumford & Sons Hopeless Wanderer är den som spelas.
Jag träffar dom på stan, dom pratar svenska. så att jag ska förstå vad dom säger.
Dom ska ha en konsert i Sundsvall.
Jag nämner att jag ska dit.
Dom blir glada.
Jag frågar om dom har bråttom eller kanske skulle kunna spela nånting.
Dom plockar fram pionot, gitarren, banjon och allt vad som behövs.
Dom börjar spela.
Jag blir euforisk.
rysningar.
gåshud.
Jag låter sångaren sjunga versen innan jag klämmer in på "So when your hope's on fire"
och givetvis resten av låten.
Dom imponeras av min talang.
Dom bjuder med mig till deras omklädningsrum (jag vet inte hur man stavar det finare ordet ¿louge?)
Dom frågar om jag vill föja med upp på scenen och sjunga några låtar.
Jag tackar ja.
Vi börjar lira Babel.
Det är mitt "HOOoo!" som hörs 1.17 in på låten.
Kan även höras 3.17 in i I Will Wait.
Blev ett redigt ös på konserten när vi sjöng dom låtarna
Sedan får jag min chans.
Han som sjunger säger att det är dag för Reminder.
Och han vill att jag ska köra den.
"Men jag kan inte den på gitarr" säger jag nervöst.
Jag kan spela den. svara han sansat.
(slumpbilder)
Stående ovationer.
Smattrande blixtrar.
Rosor och trosor slängs upp på scenen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar